Sorg

Ett jättelångt avbrott i skrivandet på den här bloggen har det varit. Skrivit blogg har jag gjort – men det har varit på den andra jag administrerar: https://obscura.blog/ för Fotoklubben Obscuras räkning.

Förra året var mardrömslikt. Jag hade mina kristallsjukeanfall på våren och både jag o maken var jättetrötta. Sen blev maken sjuk i akut leukemi med allt vad det innebär av behandlingar, medicinering och galopperande förlopp. En månads andningspaus fick vi i oktober då han mådde förhållandevis bra och vi båda kunde slappna av lite. Sen tog sjukdomen obarmhärtigt över och han dog i slutet på november. I samma veva fick jag covid mitt i begravningsbestyren men tillfrisknade ändå i god tid innan. Tyvärr blev flera av begravningsgästerna också sjuka – men alla har tillfrisknat, vad jag vet.

Som tur är har jag barn o barnbarn som har varit, och är, ett ofantligt stöd i denna svåra process. Det yngsta barnbarnet föddes i somras och fick lära känna sin farfar även om han kanske inte kommer att minnas det så bra, fast nånstans gömmer det sig i hans medvetande.

Vi skulle ha firat 50-årig bröllopsdag i vår, men nu blev det inte så. Det är svårt att fatta tidsrymden… att vi levde ihop i över 50 år. En tid som särbos, när jag flyttade hem till Åland och han blev kvar i Sverige några år med yngsta sonen som fortfarande gick i skola. Kvar i Sverige var även de båda döttrarna, medans äldsta sonen redan bodde på Åland med sin lilla familj. Det blev många långa bilresor mellan Västsverige och Åland under åren som följde. Yngsta sonen övningskörde den sträckan när han skulle ta körkort – lite ovanligt kanske, men han blev en baddare på att köra bil!

Sen följde några år av elände och sorg då äldsta dottern insjuknade i cancer och dog efter sex års kämpande och lämnade två små barn utan mamma. En sorg jag för min del kapslat in då jag tog hand om alla praktiska saker som följde. Ibland kommer den upp till ytan, särskilt när jag hör om andra som gått igenom liknande sjukdomar och speciellt nu när vi igen drabbades av cancer och död. Det är en förlamande känsla, en boja som håller allt tillbaka, som hindrar en från att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste. Kanske det skulle va bättre att låta sorgen ta över och gråta bort den, jag vet inte, tror inte nåt hjälper egentligen. När jag jobbade lät jag jobbet överskugga den personliga krisen, arbetsnarkoman utan gränser som jag är, med följd att jag flera gånger gick in i den omtalade väggen.

Allt har sin tid och tiden går obevekligt vidare om vi vill eller inte, nånstans ska jag väl komma igenom och landa med fötterna på jorden. Just nu känns inte ens jord och odling lockande. Men jag är säker på att det blir annorlunda när det blir ljusa, fina, varma dagar och allt börjar grönska. Då kommer säkert lusten tillbaka och jag ligger på alla fyra och sår o planterar igen.

Idag var det ett väldigt vackert väder. Kallt o frostigt, soligt och dimmigt på samma gång. Fotoväder sa min fotokompis. Jo jag var faktiskt en sväng ut med kameran, men utan jacka o mössa så det blev bara enstaka bilder hemma på gården eftersom jag höll på att frysa öronen av mig. Sen när jag var inne såg jag att det blev ännu vackrare när solen dalade ner över byn, men då blev det inga foton. Hoppas på fler fotogeniska väderdagar framöver…