Odling

Här sitter jag ute i en vilstol o sörjer över att jag bara orkar göra något vettigt korta stunder. I vanliga fall brukar jag den här tiden på året jobba i trädgården från bittida till sent. Gräva, rensa, plantera, så och vattna. I år är det fråga om mini-insatser. Jag har grävt o gjort iordning ett grönsaksland i potagen, ca 2×2 meter. Där planterade jag en rad självsådda salladsplantor, satte en rad gul lök, sådde en rad dill o en rad morot.

Det stora grönsakslandet är i samma status som jag lämnade det i höstas. Jag hoppas att vi åtminstone får en del uppfräst så jag får så mera morötter o rödbetor o får plantera de två squaschplantorna som grott inne. Maken fick inte igång fräsen så han har nu skruvat två dagar. Tur jag har tappat hörseln på en örat så jag inte hör alla svordomar… men enligt hans egen utsago får jag vara glad att han inte haft storsläggan nära där han varit för då skulle vi inte längre ha nån jordfräs – fungerande eller inte!

Fruktträden o bärbuskarna är helt översållade av blom o tillockmed jag hör hur det surrar av insekter i dem. Förhoppningsvis blir det frukt o bär i massor i år. Kanske naturen vet att det kommer att behövas?

Vi fick potatis i marken i helgen när dottern o barnbarnen var här. Pojkarna satt på sättmaskinen bakför traktorn o plockade i potatisen. Utan maskin skulle vi nog inte klara vinterbehovet. Fy sjutton för att va gammal o krasslig och inte klara av kroppsarbete!

Mina yrselattacker har kommit tillbaka. Tre de senaste två veckorna. En som ledde till stor dramatik o ambulansfärd till akuten. Den senaste nu på söndagen och den vill inte ge med sig. Går o vinglar. Har order av familjen att VILA men det är ju så jobbigt när allt förfaller runt mig. I alIa fall så verkar det som stress utlöser anfallen… fast nu sist så var det ett hastigt uppstigande från huksittande.

Sjukvården kan ingenting göra annat än be mig göra övningar. Dom hjälper inte… eller så gör jag dom fel.

Har varit symptomfri några dagar den här vintern/våren och det var underbart. Naturligtvis tog jag i för mycket då så jäkelstyget kom tillbaka. Om man skulle veta när man är ung o frisk hur hemskt det är att inte vara det så skulle man uppskatta att kunna arbeta dagen lång. Men nej, då klagar man på hur jobbigt det är och hur trött man blir. Aldrig är det riktigt bra.

Jag kan i alla fall njuta av allt som blommar nu, fast jag inte klarar mina vanliga promenader. Vår gård är grann av odlade o vilda blommor. Maskrosorna gör sig riktigt bra mot blommande körsbärsträd! Och bina älskar båda sorter. När man passerar bikuporna dessa soliga dagar slår doften av varm honung emot en på flera meters håll.

Mycket getingar på gång som letar boplats. Vi har dem inne i hallen (vet inte hur de kommer dit) så man måste tömma ur skoplaggen innan man sticker fötterna i dem. För två år sen var det likadant och jag blev stucken några gånger.

I övrigt så hoppas vi kunna åka till Västsverige och hälsa det nyaste barnbarnet välkommen när han väl kommit till världen i sommar. Nummer sju i ordningen blir han. Vårt första barnbarnsbarn har redan fyllt ett år. Släkten växer. Alla lika älskade – gammal som ung.

Vi är kvar. Vi har inte blåst bort denna gång heller. Blev inte ens strömavbrott fast det blinkade ett par gånger. Inte för att det är så traumatiskt här – om det inte blir för långvarigt vill säga – för vi har vedspisar som håller oss varma och som vi kan laga mat på. Men vattnet slutar rinna i kranen förstås och i de rum som saknar spis blir det kallt. Nu under kalla årstiden fungerar kallfarstun som kylskåp, men det är inte roligt om frysarna börjar bli varma.

Vi har upptäckt att vi har en fin liten fågel som gästar fågelmatningen. Liten och kvick. Svår att fota, särskilt om man står inomhus och fotar genom ett fläckigt fönster. Men jag gjorde ett försök i alla fall och så förvånad jag blev när jag såg på bilden i datorn! Den lilla grå fågeln var inte alls grå utan gulbrungrön o med streck o fläckar här o där. Efter att ha gått med i en fågelsida på facebook upptäckte jag att det var fler som frågade om den lilla fågeln. Tydligen är det gott om dem i år i trädgårdarna. Grönsiska heter den. I vanliga fall har jag inte långglasögonen på annat än när jag tittar på tv o kör bil, men nu vet jag att jag behöver dem när jag tittar på fåglar också. Alla de där grå, nästan likadana fåglarna visade sig va riktigt granna när jag såg dom genom glasen…

*Den granna grönsiskan besöker fågelbordet tillsammans med talgoxen.*

Hur mår jag nu då? Just nu går det an, men efter två månader av denna åkomman vet jag att det när som helst kan slå till med yrsel o illamående. Jag är bara glad för de dagar det fungerar någorlunda och hoppas att det ska ge med sig småningom. Har i alla fall fått tid till öronläkare i slutet av februari. Få se vad de kommer fram till då. Om inte annat kanske jag kan få hörhjälpmedel. Våra barn håller på att bli galna nu när både maken och jag hör lika dåligt.

På tal om maken ja – han har födelsedag idag. Vi firade lite smått redan i lördags med tårta. (Var ju tvungen att göra den medan det fanns el i ledningarna, då när jag förberedde mig på att vi skulle bli strömlösa ett tag.) Finns en bit kvar till fikat idag.

Den sedan länge planerade utställningen i Jomala blev jag tvungen att ställa in nu när jag mår som jag mår. Har inte haft ork eller lust att hålla på med nån form av konstnärlig verksamhet sen detta elände började. Och alla sorts stress gör det sämre. Kanske det funkar bättre nästa år… den som lever får se.

Kameran har stått mer eller mindre oanvänd i flera månader, men nu tog jag fram den när fåglarna skulle förevigas. och det kändes riktigt roligt även om bilderna inte blev bra. En av dessa norrskenskvällar för ett tag sen gick jag ut på trappan och fyrade av två (!) kort mot ljusningen på himlen, det var allt jag orkade då. Jag tittade på dem nu först – och de visar faktiskt ett grönt sken där i skyn bortom träden på gården. Jag hoppas på att det blir mera norrsken när jag har ork att vara på nån bättre plats och har tålamod att pröva olika inställningar på kameran.

Skönt att vi går mot ljusare tider. Jag längtar så efter att kunna njuta av morgonkaffet ute i rosengrottan. Tankarna på att påta ner några frön dyker upp i huvet allt oftare, men när jag ser hur trångt det redan är på blomborden så besinnar jag mig. Väntar ännu nån vecka. Clivian står i blom nu. Alldeles som den brukar så dök blomman upp utan förvarning inne i bladrosetten, men nu har den faktiskt växt upp lite högre. Pelargonerna jag plockade in i höstas står o överlever och levererar gröna blad som strävar mot ljuset. Och palettbladen är rangliga. Men de lever i alla fall. Både blommorna och jag dyrkar solen när den visar sig.

Eländes elände och oj vad det är vackert i naturen nu

Stormen är över för denna gång