Gick ut på trappan ikväll o såg att det flammade på himlen i norr. Dessutom helt klart med strålande stjärnor och en liten månskära. Tog ett par mobilfoton som ju blev sådär när jag handhöll mobilen. Tänkte att det här kan jag ju inte missa så skyndade in och letade fram kamera och stativ. Ställde in den på F2,8, 10 sek och oändligt fokus. Glömde ställa om ISO så det stod på 200. Sen på med jacka, mössa o kängor och ut igen. Först på gården och sen gick jag genom grinden till åkern norr om huset.
Ett intensivt sken, det röda i förgrunden är en stenmur upplyst av köksfönstret
Jag har nog inte sett så fint norrsken på många år. Det stod i strimmor från horisonten och rakt upp till högsta punkten på himlavalvet. Men sen avtog det snabbt och jag tog mina attiraljer för att gå in igen. Döm om min förvåning när dörren var låst! Maken hade låst den medan jag stod o fotade… han visste inte att jag var ute. Som tur var hade jag mobilen med mig så jag ringde honom. Hörde hur signalerna rang därinne tills de tystade. Inget svar. Han har dålig hörsel och hög volym på tvn. Japp, bara att pulsa iväg genom snön och knacka på fönstret. Då ringde han… Ja, så jag blev insläppt i värmen igen. Lite skäll fick jag också för att jag inte sagt till att jag gick ut. Helt rätt, jag borde nog säga till, särskilt när jag går ut i mörker och halka med min obalans.
Måste ju titta på fotona ögonaböj. Och förundra mig över att det var både grönt och rött. Inga perfekta bilder – jag är ingen van natt/astrofotograf och kameran är inte den vassaste på sån fotografering. Men jag är nöjd ändå. Vissa bilder blev som utomjordiska… (ha ha ha!)
Vi är kvar. Vi har inte blåst bort denna gång heller. Blev inte ens strömavbrott fast det blinkade ett par gånger. Inte för att det är så traumatiskt här – om det inte blir för långvarigt vill säga – för vi har vedspisar som håller oss varma och som vi kan laga mat på. Men vattnet slutar rinna i kranen förstås och i de rum som saknar spis blir det kallt. Nu under kalla årstiden fungerar kallfarstun som kylskåp, men det är inte roligt om frysarna börjar bli varma.
Vi har upptäckt att vi har en fin liten fågel som gästar fågelmatningen. Liten och kvick. Svår att fota, särskilt om man står inomhus och fotar genom ett fläckigt fönster. Men jag gjorde ett försök i alla fall och så förvånad jag blev när jag såg på bilden i datorn! Den lilla grå fågeln var inte alls grå utan gulbrungrön o med streck o fläckar här o där. Efter att ha gått med i en fågelsida på facebook upptäckte jag att det var fler som frågade om den lilla fågeln. Tydligen är det gott om dem i år i trädgårdarna. Grönsiska heter den. I vanliga fall har jag inte långglasögonen på annat än när jag tittar på tv o kör bil, men nu vet jag att jag behöver dem när jag tittar på fåglar också. Alla de där grå, nästan likadana fåglarna visade sig va riktigt granna när jag såg dom genom glasen…
Den granna grönsiskan besöker fågelbordet tillsammans med talgoxen.
Hur mår jag nu då? Just nu går det an, men efter två månader av denna åkomman vet jag att det när som helst kan slå till med yrsel o illamående. Jag är bara glad för de dagar det fungerar någorlunda och hoppas att det ska ge med sig småningom. Har i alla fall fått tid till öronläkare i slutet av februari. Få se vad de kommer fram till då. Om inte annat kanske jag kan få hörhjälpmedel. Våra barn håller på att bli galna nu när både maken och jag hör lika dåligt.
På tal om maken ja – han har födelsedag idag. Vi firade lite smått redan i lördags med tårta. (Var ju tvungen att göra den medan det fanns el i ledningarna, då när jag förberedde mig på att vi skulle bli strömlösa ett tag.) Finns en bit kvar till fikat idag.
Den sedan länge planerade utställningen i Jomala blev jag tvungen att ställa in nu när jag mår som jag mår. Har inte haft ork eller lust att hålla på med nån form av konstnärlig verksamhet sen detta elände började. Och alla sorts stress gör det sämre. Kanske det funkar bättre nästa år… den som lever får se.
Kameran har stått mer eller mindre oanvänd i flera månader, men nu tog jag fram den när fåglarna skulle förevigas. och det kändes riktigt roligt även om bilderna inte blev bra. En av dessa norrskenskvällar för ett tag sen gick jag ut på trappan och fyrade av två (!) kort mot ljusningen på himlen, det var allt jag orkade då. Jag tittade på dem nu först – och de visar faktiskt ett grönt sken där i skyn bortom träden på gården. Jag hoppas på att det blir mera norrsken när jag har ork att vara på nån bättre plats och har tålamod att pröva olika inställningar på kameran.
Norrsken fotat i Hulta
Skönt att vi går mot ljusare tider. Jag längtar så efter att kunna njuta av morgonkaffet ute i rosengrottan. Tankarna på att påta ner några frön dyker upp i huvet allt oftare, men när jag ser hur trångt det redan är på blomborden så besinnar jag mig. Väntar ännu nån vecka. Clivian står i blom nu. Alldeles som den brukar så dök blomman upp utan förvarning inne i bladrosetten, men nu har den faktiskt växt upp lite högre. Pelargonerna jag plockade in i höstas står o överlever och levererar gröna blad som strävar mot ljuset. Och palettbladen är rangliga. Men de lever i alla fall. Både blommorna och jag dyrkar solen när den visar sig.
Palettblad som slingrar sig och Clivians blommor och förra årets frökapsel.
Inte ens vegetarianerna gillar morotslåda… ändå lagade jag en sats idag. Vi är ju åtminstone två som äter och så ger jag väl bort lite åt inte ont anande mottagare.
Yrsel och öronsus håller i sig – bättre vissa dagar och sämre andra dagar. Jag börjar vänja mig, tar mig runt i huset på lite ostadiga ben med små steg och beredd på att stöda mig mot väggar o möbler. Gick 400 meter idag efter posten. Kände att det var på gränsen. Hoppas jag får komma till öronläkare snart, om inte annat så för att få veta om detta verkligen är kristallsjuka eller nåt annat.
Börjar få fotoabstinens. För att lindra den lite satte jag mig och lekte lite i Photoscape, programmet för kreativt foto. Blev lite julinspirerat.
Grått, svart, vitt o rött. Färger jag gillar…
Jag kanske inte skriver flera bloggar före jul så GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR till er som läser!
För ett tag sen fick jag mina poängkort från tävlingsledningen och idag kom hela tävlingens resultat med listor och katalog. Jag är glad och nöjd över att ha fått den svenska juryns accept för min svartvita bild ”The old house”. Dock med lägsta möjliga poäng så den hamnade inte i katalogen eller fick något pris. Men med tanke på att jag är nybörjare i dessa stortävlingar så känner jag mig riktigt hedrad. Jag kan inte lägga in den accepterade bilden från mobilen så det får bli i ett kommande inlägg.
Jag behöver ha nån form av feedback på mitt fotande och därför tävlar jag i fotografi. Då kan jag se hur andra bedömer mina bilder och ha en hum om vad de har för kvalitéer. Det bästa är ju naturligtvis en riktig konstruktiv kritik från en ärlig människa. Särskilt i början, när man är ny på detta, så svider det att få höra att det man själv tyckte var rätt ok har en massa fel. Men man vänjer sig. Och framför allt så lär man sig av misstagen. Man lär sig inget om betraktaren bara säger ”fin bild” och inte förklarar varför den är fin. Inte heller är det lärorikt att bli sågad ”så misslyckad” om man inte får veta vad som blivit fel och hur man skulle kunna göra det bättre.
”Ljus” var ett av mina bidrag till finlandsvenska fotoklubbars tävling i år och den fick andra pris i naturklassen. Jättefin motivering som löd att jag lyckats göra det alldagliga vackert.
Att tävla i foto är ett sätt att få veta hur man ligger till i fotograferingskonsten. Varje tävlingssammanhang har sina preferenser; är det i små sammanhang så är det mycket människornas tycke och smak som avgör resultatet. Vissa gillar färggrant o andra mer nedtonat eller svartvitt, vissa gillar natur och andra gillar gatufoto eller porträtt och efter sitt tycke bedömer man bilderna.
I vissa sammanhang så är det en viss stil som är förhärskande och då lär man sig att delta med såna bilder. Men man får inte glömma sin egen stil och det man själv tycker om. Man måste ha en grund att stå på, en trygghet som gör att man står ut med att bli refuserad både en och flera gånger.
Man lär sig massor av att titta på andras bilder. Särskilt bilder som deltagit i stora mästerskap. Man tittar och ser hur bilden är komponerad och hur efterarbetet kanske är gjort. På Youtube kan man hitta videor där skickliga fotografer ger bildkritik till inskickade bilder. Men även där ser man hur fotografens egen stil påverkar bedömningen. Knepet är att inte fastna på en fotograf utan titta på många. Till slut förstår man kanske vilken stil man själv föredrar.
I höst har jag skickat in bilder till Nordiska mästerskapet i kollektionsbilder. Resultatet anlände igår. Ingen av mina kollektioner tog sig genom nålsögat till katalogen, men de blev inte poänglösa heller så jag är helt nöjd. Nu vet jag lite mera hur jag ska förbereda mig inför nästa kollektionsmästerskap hösten 2022.
Klicka på bilderna för att se hela kollektionerna.
Jag har också skickat in bilder till en internationell tävling i nordisk regi, circuit 6, så det är spännande att vänta på det resultatet. Jag har inga förhoppningar om att komma med i den katalogen heller – jag har sett fjolårsresultatet och är realist. Men den som inte siktar mot stjärnorna hamnar inte heller i trädtopparna…
Vilken isgata det var över hela Åland idag! Och det ledde till flera olyckor på vägarna. Jag tycker väldigt illa om att köra i halka. Då vill jag krypa fram på vägen och det gillar inte medtrafikanterna, så därför väljer jag att köra när det är minst trafik. Och allra värst är de första dagarna, sen vänjer man sig vid eländet.
Jag har varit lite stressad nu ett tag och det ledde till att jag glömde mina nycklar hemma, tror inte det hänt särskilt många gånger förut… om det alls hänt. Upptäckte det genast igår kväll när jag fick be om att bli insläppt hos dottern. Efter några nervösa timmar fick jag besked om att jag skulle få låna nyckel till klubblokalen, för det var ju därför jag skulle till stan, för att ha pressvisning av vår fotoutställning och sen senare kväll i hålla öppet och ha bildkväll samtidigt.
Jag o tre andra tappra fotografer (som vågat sig ut i halkan) blev intervjuade och fotade av både Ålandstidningen och Ålands radio o tv. Ska bli spännande att se och höra vad det blev av det.
Johannesört, min ena bild på utställningen. Den andra av mina bilder är renfanan, bilden under rubriken.
Hur länge har jag inte vetat att man kan titta på sina foton i tvn? Väldigt länge – men inte förrän idag blev det till att prova här hemma! Och jisses vad enkelt och smidigt det var! Bara ta sladden o stoppa ena änden i datorn o den andra änden i tvn och sätta igång. Allt detta nu på grund av att vi äntligen ska få en tv till fotoklubben att titta på foton i! Slippa allt krångel med projektor o duk o kopplingar hit o dit… ska bli så skönt. Sist jag kopplade dator o projektor o skulle få det att funka som jag ville så fick den stackars P som hjälpte mig över telefon höra all världens svordomar… och de som var i lokalen samtidigt hörde samma sak plus att dom såg att jag höll på att explodera av stress. Och då ska det sägas att jag ÄR intresserad av teknik…
Efterrätter är mums om de är snabbgjorda
Igår åt vi världens godaste o enklaste efterrätt igen. Hemgjord hallonglass. Man tar en skål, häller i en kopp frysta naturella hallon o en kopp vispgrädde. Ungefärliga mått… Sen vispar man med elvisp tills det är lagom tjockt. Ska ätas ögonaböj!
Hulta 