Som ni vet har jag fullständigt snöat in på Elvis Presley. Han intresserar mig både som människa och fenomen. Därför har jag nu en längre tid läst, lyssnat och tagit reda på allt jag kan om honom.
Det lovades en stormig helg här och därför ställde jag in planerade saker och höll mig hemma och inomhus mest hela tiden. När kvällen kom tänkte jag att jag kan ju se på Elvisfilmer så länge elen fungerar – och det gjorde den faktiskt hela kvällen. Därför har jag sett TRE filmer på raken!
De första hörde till hans senaste produktion och de var ganska bedrövliga båda två. Jag ser originalversionerna utan textning och vissa har så dåligt ljud att jag bara uppfattar en liten del av vad som sägs, resten är gissningar. Men- jag tror inte jag missar nåt viktigt…
Paradise Hawaiian style från 1966 handlar om en pilot (Elvis) som kommer till Hawaii för att starta ett helikopterföretag med sin kompis. Det mesta går fel (i misstag) och han håller både på att tappa företag och kompis innan det till slut reder upp sig. Det vimlar av lättklädda damer och partys. Det jag har riktigt svårt för är dansstilen från dessa år; kan det ha kallats ”shake” kanske? Folk står och skakar på rumpan och flänger med armarna. Jag dansade nog själv likadant runt 1970, men det gör det inte lättare att se, snarare svårare. Och Elvis han sjunger riktigt fåniga sånger utan mening. Han var så utled på de dåliga filmmanusen på den tiden att man märker det på det oengagerade agerandet. Han har dubbat sångerna efteråt och det är INTE ens läppsynkat – fy för den lede. Han är lite småfet och översminkad och ids inte ens försöka agera. Det enda roliga i den filmen är vyerna över Hawaii och en liten flicka som hänger med Elvis lite överallt. Det var också trevligt att slippa reklam – hela filmen utan avbrott!
Reklam slapp jag dock inte i nästa film, Easy come- easy go. Den handlar om en marinofficer (Elvis) som hittar ett båtvrak med en skattkista (!) och beslutar sig för att plocka upp skatten när han slutar i marinen. Där finns ett annat båtgäng som också vill ha tag i skatten. Ruffel och båg, slagsmål nu o då och på det en gammal tv-stjärna som utger sig för att vara kapten men är rädd för vatten. Många sköna lättklädda damer, samma eländiga dansande och partajande plus lite yoga och fria konstgrupper inslängda här och där. Elvis håglösa sjungande vid de mest bisarra tillfällen gör inte filmen bättre. Och reklamen var tredje minut… det värsta är att ljudet på reklamen är flera gånger högre än filmljudet. Därför satt jag beredd, höll för mitt hörande öra och klickade bort reklamen så fort jag hann.
Men sen, ni! Sen såg jag en riktig film med Elvis, som belönade mig för att ha genomlidit de första två. Den hör till hans första filmer och gjordes 1958 – King Creole, vilket lyft! En svartvit film med bra skådespelare och bra scenografi. Elvis spelar en ung man, Danny, som är bitter efter att hans mamma dött några år tidigare och hans pappa tappade livslusten. Han jobbar före och efter skoltid för att tillsammans med sin lite äldre syster försörja familjen när pappan är arbetslös. Efter ett slagsmål på skolgården får han besked att han inte får sin examen som det var meningen. Då börjar han istället jobba mera på ett hak där han en dag utmanas att sjunga. Och det han sjunger är en av Elvis bästa låtar till denna dag; Trouble. Se ett klipp från filmen .
Sen följer en räcka med invecklade intriger och däremellan står Elvis på scenen som sin rollfigur och framför låtar på sitt oefterhärmliga sätt. Man förstår verkligen varför han hade sån framgång då han uppträdde i början av sin karriär. I filmen finns två kvinnor som Danny dras till, men inte själlösa, avklädda dockor som i de senare filmerna, utan riktiga kvinnor med en historia.
Filmningen, ljuset, ljudet och dekoren är fantastisk i denna noirfilm. Varenda ord kan uppfattas utan problem. Den får 10 av 10 poäng av mig. Se den!
Jag önskar att Elvis fått utvecklas i liknande filmer istället för att göras till en sjungande narr i s.k. filmer som bara skulle dra in pengar på hans namn. Fy för överste Parker som lyckades förstöra Elvis. Fy, fy, fy!
Hulta 