Krönika kring ett foto

Publicerad den av gunilla53
Vid sidan av Hultavägen

Fotot tog jag 31.3.2017 när jag gick mellan Mångstekta och Hulta i sällskap med 2 av barnbarnen.

Kamera Sony A 200, brännvidd 30 mm, f11, 1/640 s, ISO 3200. Förmodligen helt och hållet automatiska inställningar för det var före min manuella tid. Kudos till kameran som skötte allt utom valde motiv!

Det var en gråmulen, lite dimmig men skön dag. Naturen var i vila, men på nåt sätt märkte man att den ändå var i startgroparna och ivrig att starta våren. Min vana trogen riktade jag kameran mot allt möjligt (och omöjligt). Det som fångade mitt öga blev en bild. Pojkarna och jag pratade och tittade oss omkring. Jag tror att killarna njöt av promenaden lika mycket som jag gjorde. Detta var medan de var sex och nio år gamla och innan de absorberats av mobiler och datorer. De hittade roliga saker längs vägen och den yngsta var lika mycket i diket som på vägen. Ibland stannade vi till en stund för att riktigt ta in vårdagen.

Pojkarna ställde upp på ett roligt (men tämligen misslyckat) foto där det ser ut som om den äldre håller den yngre i sin hand

Intima landskap

Jag har alltid tyckt om fotot från vägrenen längst upp i bloggen, men jag har inte kunnat sätta tummen på varför. Inte förrän nu. Plötsligt förstår jag fotot och varför jag tycker om det. Och det beror på att jag satt mig in i vad fotografering av intima landskap är för något.

Det är ett av temana i Finlandssvenska fotoklubbars tävling 2024. Bilderna ska lämnas in i mitten av augusti och får vara fotade september 2023 till inlämningen. När jag hörde temat blev jag konfunderad, vad var det egentligen? Jag hade en aning, trodde jag, att det skulle vara mindre utsnitt av naturen, men det är inte hela sanningen. För mindre utsnitt av landskap kan också vara närbilder på växter, blommor, stenar, mossor och så vidare. Och då blir det porträtt av det avbildade, inte ett intimt landskap. Växter, blommor, stenar och mossor kan vara med på intima landskap men bara som en ingrediens i bilden, en del av helheten.

Jag hittade turligt nog en kurs på Moderskeppet som handlade just om fotografering av intima landskap. (Kostade mig förnyad medlemsavgift på ca 100 euro!) Lärare är Patrik Larsson som också gett ut en bok med titeln ”Det knappt märkbara” med intima landskapsbilder. https://www.fotografpatriklarsson.se/bok

Såg nyss att han jobbat på Ålands folkhögskola också, det var en nyhet för mig! Drömmen vore ju att få honom att göra en workshop med oss på Fotoklubben Obscura!

Patrik nämnde den amerikanska pionjärfotografen Eliot Porter, 1901-1990, som kanske var den förste som riktade in sig på intima landskap och vars fotografier ställdes ut 1969 på Metropolitan museum of art och vars utställningskatalog man kan se på nätet https://www.metmuseum.org/art/metpublications/intimate_landscapes_photographs

Efter att ha tittat på både kurs och bilder började jag begripa vad det handlar om. För säkerhets skull sökte jag vidare och hittade även en artikel av Scott Aspinal som handlade om samma sak https://www.scottaspinall.com/intimate-landscape-photography/

Tja, vad handlar det om då? Jo, att avbilda en liten, eller lite större, bit av landskapet så att man som betraktare verkligen upplever den biten med alla aspekter och som en helhet. Inget ska framhävas mer än något annat, allt ska vara tillhörigt i bilden. Man ska undvika att få med himmel eftersom himlen oftast är så ljus så den drar uppmärksamheten till sig. Undantag kan vara mulna, dimmiga dagar då himlen blir ett grått töcken. Överhuvudtaget är mulna dagar bra dagar att fota intima landskap i eftersom stora skillnader i ljus o skugga inte gör bilden lugn och jämn som den ska vara.

Vad gäller brännvidder har jag förstått att man ska hålla sig till mellanskiktet, dvs 28-70, men att det lite beror på motivet. Är det längre bort kan man behöva ett tele för att få det utsnittet man vill ha. Det vill säga om man inte kan komma närmare själv. Bra att veta https://www.teknikifokus.se/guide-sa-fungerar-en-kamera

Stativet är ett måste för att kunna använda långa slutartider. Inne i skogen är det ofta ganska mörkt och särskilt mulna dagar behövs längre tider. Du ska inte heller öppna upp bländaren för mycket, f8-11 är bra för att få hela motivet i fokus. Slutartiden får då anpassas till det. Patrik menade även att stativet är bra för då saktas man ner och blir mera noggrann plus att man då tar in naturen på ett annat sätt än när man springer omkring med handhållen kamera. Fotografera intima landskap är en livsstil lika mycket som en fotogenre.

Efter att ha tittat igenom en stor del av mina bilder kan jag konstatera att det inte är många bilder som duger som intima landskap, men några finns det. Jag lägger in fler bilder från promenaden Mångstekta-Hulta 2017. Det verkar som om vädret plus omgivningen var de rätta för intima landskap den dagen, fast jag inte hade en aning om att det var det jag gjorde. Från nu och fram till mitten av augusti blir det att medvetet försöka fota intima landskap.

SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC
SONY DSC

Filmlördag under oväderskvällen

Publicerad den av gunilla53

Som ni vet har jag fullständigt snöat in på Elvis Presley. Han intresserar mig både som människa och fenomen. Därför har jag nu en längre tid läst, lyssnat och tagit reda på allt jag kan om honom.

Det lovades en stormig helg här och därför ställde jag in planerade saker och höll mig hemma och inomhus mest hela tiden. När kvällen kom tänkte jag att jag kan ju se på Elvisfilmer så länge elen fungerar – och det gjorde den faktiskt hela kvällen. Därför har jag sett TRE filmer på raken!

De första hörde till hans senaste produktion och de var ganska bedrövliga båda två. Jag ser originalversionerna utan textning och vissa har så dåligt ljud att jag bara uppfattar en liten del av vad som sägs, resten är gissningar. Men- jag tror inte jag missar nåt viktigt…

Paradise Hawaiian style från 1966 handlar om en pilot (Elvis) som kommer till Hawaii för att starta ett helikopterföretag med sin kompis. Det mesta går fel (i misstag) och han håller både på att tappa företag och kompis innan det till slut reder upp sig. Det vimlar av lättklädda damer och partys. Det jag har riktigt svårt för är dansstilen från dessa år; kan det ha kallats ”shake” kanske? Folk står och skakar på rumpan och flänger med armarna. Jag dansade nog själv likadant runt 1970, men det gör det inte lättare att se, snarare svårare. Och Elvis han sjunger riktigt fåniga sånger utan mening. Han var så utled på de dåliga filmmanusen på den tiden att man märker det på det oengagerade agerandet. Han har dubbat sångerna efteråt och det är INTE ens läppsynkat – fy för den lede. Han är lite småfet och översminkad och ids inte ens försöka agera. Det enda roliga i den filmen är vyerna över Hawaii och en liten flicka som hänger med Elvis lite överallt. Det var också trevligt att slippa reklam – hela filmen utan avbrott!

Reklam slapp jag dock inte i nästa film, Easy come- easy go. Den handlar om en marinofficer (Elvis) som hittar ett båtvrak med en skattkista (!) och beslutar sig för att plocka upp skatten när han slutar i marinen. Där finns ett annat båtgäng som också vill ha tag i skatten. Ruffel och båg, slagsmål nu o då och på det en gammal tv-stjärna som utger sig för att vara kapten men är rädd för vatten. Många sköna lättklädda damer, samma eländiga dansande och partajande plus lite yoga och fria konstgrupper inslängda här och där. Elvis håglösa sjungande vid de mest bisarra tillfällen gör inte filmen bättre. Och reklamen var tredje minut… det värsta är att ljudet på reklamen är flera gånger högre än filmljudet. Därför satt jag beredd, höll för mitt hörande öra och klickade bort reklamen så fort jag hann.

Men sen, ni! Sen såg jag en riktig film med Elvis, som belönade mig för att ha genomlidit de första två. Den hör till hans första filmer och gjordes 1958 – King Creole, vilket lyft! En svartvit film med bra skådespelare och bra scenografi. Elvis spelar en ung man, Danny, som är bitter efter att hans mamma dött några år tidigare och hans pappa tappade livslusten. Han jobbar före och efter skoltid för att tillsammans med sin lite äldre syster försörja familjen när pappan är arbetslös. Efter ett slagsmål på skolgården får han besked att han inte får sin examen som det var meningen. Då börjar han istället jobba mera på ett hak där han en dag utmanas att sjunga. Och det han sjunger är en av Elvis bästa låtar till denna dag; Trouble. Se ett klipp från filmen .

Sen följer en räcka med invecklade intriger och däremellan står Elvis på scenen som sin rollfigur och framför låtar på sitt oefterhärmliga sätt. Man förstår verkligen varför han hade sån framgång då han uppträdde i början av sin karriär. I filmen finns två kvinnor som Danny dras till, men inte själlösa, avklädda dockor som i de senare filmerna, utan riktiga kvinnor med en historia.

Filmningen, ljuset, ljudet och dekoren är fantastisk i denna noirfilm. Varenda ord kan uppfattas utan problem. Den får 10 av 10 poäng av mig. Se den!

Jag önskar att Elvis fått utvecklas i liknande filmer istället för att göras till en sjungande narr i s.k. filmer som bara skulle dra in pengar på hans namn. Fy för överste Parker som lyckades förstöra Elvis. Fy, fy, fy!

Vem pratar jag med här i min ensamhet?

Publicerad den av gunilla53

Jag pratar mycket för mig själv, dom som hör mig tror väl att jag blivit tokig på riktigt.

Jag pratar med alla växter, blommor o grönsaker o buskar o träd. Jag berättar vad jag gör eller tänker göra, jag gullar med dom o tröstar dom. Jag lider med dom när dom inte mår bra och pratar om hur vi ska lösa det.

Guldfisken säger inte så mycket och är inte särskilt sällskaplig av sig heller, trots att jag skött den inne hela vintern.

Insekter är riktigt bra att ha som sällskap o prata med. Är lite tveksam till getingarna som gärna gör mig sällskap både ute o inne, men kan inte tänka mig att sopa bort böllor eller använda gifter så länge de är vänligt sinnade. Hoppas det är ömsesidig respekt.

Hittade den här bäcken i Getaskogen för ett tag sen. Höckböleholmens naturreservat. Ljuvlig promenadplats.

Fåglar pratar högljutt med mig och är en ständig källa till glädje. Även den kolliga skatan som byggt bo i kaprifolen vid grinden och slänger torra kvistar omkring sig. Maken förde krig mot skatorna men nu när jag är ensam här lär dom väl snart ha bon i alla buskar runt gården.

Inte undra på att skatan byggde bo här, det såg ju ut som ett skatbo redan innan… Måste klippa ner allt i höst. Hoppas både kaprifolen och rosen i den klarar sig.

Jag pratar ganska mycket med maken som gick bort i höstas. Han pratar inte med mig på riktigt utan jag hör vad han säger i tankarna och så svarar och kommenterar jag. Eller så berättar jag för honom vad jag gör.

Efter mer än 50 år ihop så vet man vad den andra skulle ha sagt om den kunnat. Han hade många kommentarer om allt mellan himmel och jord medan han levde. Vi hade livliga diskussioner och grälade om mycket. Så jag vet vad han tycker och nu kan jag föra diskussionen vidare, fast det blir lite ensidigt, det medger jag. Och oftast får jag sista ordet… till omväxling. ( Nu hör jag att han säger att det har jag alltid fått.)

Maken som förtöjer båten. Han var kunnig på det mesta och hade åsikter om allt.

Jag frågar ofta var han ställt saker. Att gå in i garagets verkstadsdel är som att komma in i en höstack o leta efter en nål. Men han vägleder mig rätt bra där, för det händer att jag hittar det jag söker.

För ett tag sedan märkte vi att svetsen var påkopplad och väl har varit det ett halvår minst. Inte undra på att elräkningen varit hög trots att jag sparade så mycket som möjligt! Förmodligen var han ute och svetsade när han mådde lite bättre och sen skulle han fortsätta men blev antagligen så dålig så han inte kunde. Och inte kom han ihåg att säga åt oss heller att dra ur svetsen ( eller så är det jag som inte kommer ihåg att han gjorde det?). Nåja, nu är det fixat i alla fall och ingen skada skedd.

Annars har jag barnen att prata med. Äldsta sonen som bor nära får finna sig i att bli uppringd titt som tätt o svara på frågor, tex hur man får upp chucken på borrmaskinen när man vill byta verktyg. Det var ju en sak som var svår att besvara över telefon, så det får han visa handgripligen sen.

Med dottern pratar jag så gott som dagligen om ditt o datt. Messenger är en välsignelse när man pratar länge. Hade vi inte det skulle telefonräkningarna braka i höjden. Till vardag o fest är det henne jag vänder mig till. Vi lever i symbios med varandra. Eller jag lever i symbios med henne i alla fall… ha ha!

Yngste sonen o hans familj finns där att ta ett samtal med när man längtar, men de bor långt bort så det är långt mellan gångerna som vi träffas på riktigt. Fast snart bär det iväg dit! Yngste sonen är inte den som babblar i onödan men när det krisar sig är det aldrig fråga om hur mycket han ställer upp för vimsiga mamma…

För snabba uppcheckningar är Discord toppen. Jag vet att ungdomarna nästan alltid är uppkopplade där. Och mina datamentorer finns där och svarar snabbt på frågor.

Min far o jag hörs över telefon nu och då när vi inte syns o pratar bort en stund ansikte mot ansikte i Vårdö. Nu har han ju en telefon som lever ett eget liv o kopplar bort både telefonnummer o samtal ibland – eller möjligen kan det va handhavarproblem, som det så fint heter nuförtiden.

Övriga släktingar har jag mera oregelbunden kontakt med, men de finns där, ett telefonsamtal bort – eller på messenger.

Mina fotokompisar för jag messenger- och Discorddiskussioner med nu o då. Närhelst jag får en ny idé slänger jag ut den i våra grupper. Och det är ganska ofta… med dåligt minne så gäller det att häva ur sig tvärt, annars glöms det bort. Eftertanke o analys får komma sen, ha ha!

Så nu vet ni vem jag pratar med, här i den underbara stillheten i vårt lilla hörn av Hulta. Ensamvargens fristad.