Vem pratar jag med här i min ensamhet?

Publicerad den av gunilla53

Jag pratar mycket för mig själv, dom som hör mig tror väl att jag blivit tokig på riktigt.

Jag pratar med alla växter, blommor o grönsaker o buskar o träd. Jag berättar vad jag gör eller tänker göra, jag gullar med dom o tröstar dom. Jag lider med dom när dom inte mår bra och pratar om hur vi ska lösa det.

Guldfisken säger inte så mycket och är inte särskilt sällskaplig av sig heller, trots att jag skött den inne hela vintern.

Insekter är riktigt bra att ha som sällskap o prata med. Är lite tveksam till getingarna som gärna gör mig sällskap både ute o inne, men kan inte tänka mig att sopa bort böllor eller använda gifter så länge de är vänligt sinnade. Hoppas det är ömsesidig respekt.

Hittade den här bäcken i Getaskogen för ett tag sen. Höckböleholmens naturreservat. Ljuvlig promenadplats.

Fåglar pratar högljutt med mig och är en ständig källa till glädje. Även den kolliga skatan som byggt bo i kaprifolen vid grinden och slänger torra kvistar omkring sig. Maken förde krig mot skatorna men nu när jag är ensam här lär dom väl snart ha bon i alla buskar runt gården.

Inte undra på att skatan byggde bo här, det såg ju ut som ett skatbo redan innan… Måste klippa ner allt i höst. Hoppas både kaprifolen och rosen i den klarar sig.

Jag pratar ganska mycket med maken som gick bort i höstas. Han pratar inte med mig på riktigt utan jag hör vad han säger i tankarna och så svarar och kommenterar jag. Eller så berättar jag för honom vad jag gör.

Efter mer än 50 år ihop så vet man vad den andra skulle ha sagt om den kunnat. Han hade många kommentarer om allt mellan himmel och jord medan han levde. Vi hade livliga diskussioner och grälade om mycket. Så jag vet vad han tycker och nu kan jag föra diskussionen vidare, fast det blir lite ensidigt, det medger jag. Och oftast får jag sista ordet… till omväxling. ( Nu hör jag att han säger att det har jag alltid fått.)

Maken som förtöjer båten. Han var kunnig på det mesta och hade åsikter om allt.

Jag frågar ofta var han ställt saker. Att gå in i garagets verkstadsdel är som att komma in i en höstack o leta efter en nål. Men han vägleder mig rätt bra där, för det händer att jag hittar det jag söker.

För ett tag sedan märkte vi att svetsen var påkopplad och väl har varit det ett halvår minst. Inte undra på att elräkningen varit hög trots att jag sparade så mycket som möjligt! Förmodligen var han ute och svetsade när han mådde lite bättre och sen skulle han fortsätta men blev antagligen så dålig så han inte kunde. Och inte kom han ihåg att säga åt oss heller att dra ur svetsen ( eller så är det jag som inte kommer ihåg att han gjorde det?). Nåja, nu är det fixat i alla fall och ingen skada skedd.

Annars har jag barnen att prata med. Äldsta sonen som bor nära får finna sig i att bli uppringd titt som tätt o svara på frågor, tex hur man får upp chucken på borrmaskinen när man vill byta verktyg. Det var ju en sak som var svår att besvara över telefon, så det får han visa handgripligen sen.

Med dottern pratar jag så gott som dagligen om ditt o datt. Messenger är en välsignelse när man pratar länge. Hade vi inte det skulle telefonräkningarna braka i höjden. Till vardag o fest är det henne jag vänder mig till. Vi lever i symbios med varandra. Eller jag lever i symbios med henne i alla fall… ha ha!

Yngste sonen o hans familj finns där att ta ett samtal med när man längtar, men de bor långt bort så det är långt mellan gångerna som vi träffas på riktigt. Fast snart bär det iväg dit! Yngste sonen är inte den som babblar i onödan men när det krisar sig är det aldrig fråga om hur mycket han ställer upp för vimsiga mamma…

För snabba uppcheckningar är Discord toppen. Jag vet att ungdomarna nästan alltid är uppkopplade där. Och mina datamentorer finns där och svarar snabbt på frågor.

Min far o jag hörs över telefon nu och då när vi inte syns o pratar bort en stund ansikte mot ansikte i Vårdö. Nu har han ju en telefon som lever ett eget liv o kopplar bort både telefonnummer o samtal ibland – eller möjligen kan det va handhavarproblem, som det så fint heter nuförtiden.

Övriga släktingar har jag mera oregelbunden kontakt med, men de finns där, ett telefonsamtal bort – eller på messenger.

Mina fotokompisar för jag messenger- och Discorddiskussioner med nu o då. Närhelst jag får en ny idé slänger jag ut den i våra grupper. Och det är ganska ofta… med dåligt minne så gäller det att häva ur sig tvärt, annars glöms det bort. Eftertanke o analys får komma sen, ha ha!

Så nu vet ni vem jag pratar med, här i den underbara stillheten i vårt lilla hörn av Hulta. Ensamvargens fristad.

Ingen framgång i fotograferandet…

Publicerad den av gunilla53
  1. Swedish International Exhibition of Photography 2023

Nä inte lyckas jag… men vet inte var jag är sämst – i själva fotandet, bearbetningen, valet eller presentationen?

Fotandet ja, det ligger lite nere just nu. Jag vet att jag skulle behöva försöka, men det blir inte av. Kylan, halkan, avsaknaden av trevliga motiv, för dåliga fotogrejer… Listan på ursäkter kan göras lång. Idag när jag tittar ut genom fönstret ser jag att det är dimmigt och det betyder bra fotoväder, men nej, inte är jag särskilt lockad av att gå ut.

Måste hitta nåt gammalt att fota. Gammalt är temat för Bildkvällen i morgon. Egentligen är allt jag har gammalt, men inte fint gammalt utan bara ointressant gammalt. Nå få se vad jag hittar på. Bildkvällarna är annars det roligaste i fotoväg just nu. Opretentiöst o med ett härligt litet gäng. Inspirerande, åtminstone tills man stängt dörren efter träffen, då brukar det ta slut igen.

Youtube är också inspirerande. Tänk så många bra inspelningar man hittar om man söker lite! Jag vet inte hur många fotoföredrag jag tittat på hittills. Som om man satt i publiken och tittade och lyssnade. Ofta är de timslånga och längre. Då tänker jag att det där måste jag pröva, men sen är det ett enormt hopp mellan att vilja o faktiskt göra. Jag måste ha piskan på ryggen för att det ska bli nåt gjort…

Mina fotokompisar är inte slöa. Ute mitt i natten och fotar norrsken och stjärnor eller åker iväg o vandrar med kameran i högsta hugg. Eller ställer upp stilleben hemma… om jag bara hade ett uns av den energin skulle jag va nöjd.

Bearbetningen då? Jodå, rent tekniskt kan jag väldigt mycket, t o m Photoshop har jag börjat förstå. Lightroom är mitt hemmaprogram där jag rör mig bekvämt, men säkert finns det verktyg jag inte riktigt behärskar där med. Ibland kör jag fast i bearbetningen, blir hemmablind och ser inte med fräscha ögon. Hamnar i likartade bearbetningar som i längden blir tråkiga. Jag saknar kreativiteten från förr om åren. Nu har jag blivit feg.

Medveten kamerarörelse eller IMC som det också kallas. Canon digital Ixus 75, F2,8, 1/8 s. Fotat 2017. Färgförstärkt i efterhand.

Ja och sen var det valet av bilder då. Alltid svårt i eget bildarkiv. Lättare att kunna välja bland andras bilder, men det är inte ofta mina val sammanfaller med andras har jag märkt.

Just nu trånar jag efter en begagnad kamera som är till salu. Men jag har inte råd varken med den eller de objektiv som jag skulle behöva till den. Eller jo, om jag väljer bort vinterveden för nästa år… alla normalt funtade människor skulle inte ens tänka tanken. Dessutom vet jag ju att det inte är kameran som avgör hur bra bilder man tar – men ändå finns längtan efter nåt bättre med flera megapixlar o bättre ISO-val. För nåt år sen köpte jag en ny kamera med 24 MP o enorm zoomkapacitet, Nikon B700. Problemet är att den är som en leksak i jämförelse med den robusta Nikon D 300 S som jag har. Så där ligger B700 oanvänd för det mesta. Vid rätt ljusförhållande tar den fantastiska bilder, men den känns inte rätt ändå. Så jag fortsätter att tråna…

Swedish International Exhibition of Photography 2023

Fick resultatet från Swedish International Exhibition of Photography 2023. Tror det var sämsta poängen jag fått hittills. Förut har jag legat ett eller två poäng från accept, men nu var det stora hopp. Får va nöjd ändå med att jag trots allt fick poäng. Visar några av bilderna här. August evening har jag tävlat med förut i Sommartävlingen, men den fick ingen placering då heller. Jag gillar bilden, kanske för att jag minns hur ljuvlig den kvällen var med den dalande solen som fick vattnet att bli gyllene. Crocusbilden är ganska gammal och mycket bearbetad. Dom svartvita är som dom är. Fick mitt högsta poäng i svartvitt för porträttet på Julius men av hänsyn till honom visar jag det inte här. Klicka på bilderna så ser du dom i original format.

Crocus 12 poäng
August evening 10 poäng
Foggy day 9 poäng
Sunburst 9 poäng

Nu är dimman riktigt tät. Kanske borde jag maka mig ut i alla fall? Efter jag matat katten som nu behagat vakna på eftermiddagen efter att ha hållit mig vaken halva natten genom att trava omkring i sängen, hoppa upp o ned och till slut också hade omkull mitt brickbord med ett högt skrammel. Nå – på morgonen sov hon djupt och det fortsatte hon med tills nu… det blir väl en orolig natt igen, misstänker jag.

Ut o fota med er ni som har ork!

Long time – no see

Publicerad den av gunilla53

Ett jättelångt avbrott i skrivandet på den här bloggen har det varit. Skrivit blogg har jag gjort – men det har varit på den andra jag administrerar: https://obscura.blog/ för Fotoklubben Obscuras räkning.

Förra året var mardrömslikt. Jag hade mina kristallsjukeanfall på våren och både jag o maken var jättetrötta. Sen blev maken sjuk i akut leukemi med allt vad det innebär av behandlingar, medicinering och galopperande förlopp. En månads andningspaus fick vi i oktober då han mådde förhållandevis bra och vi båda kunde slappna av lite. Sen tog sjukdomen obarmhärtigt över och han dog i slutet på november. I samma veva fick jag covid mitt i begravningsbestyren men tillfrisknade ändå i god tid innan. Tyvärr blev flera av begravningsgästerna också sjuka – men alla har tillfrisknat, vad jag vet.

Som tur är har jag barn o barnbarn som har varit, och är, ett ofantligt stöd i denna svåra process. Det yngsta barnbarnet föddes i somras och fick lära känna sin farfar även om han kanske inte kommer att minnas det så bra, fast nånstans gömmer det sig i hans medvetande.

Vi skulle ha firat 50-årig bröllopsdag i vår, men nu blev det inte så. Det är svårt att fatta tidsrymden… att vi levde ihop i över 50 år. En tid som särbos, när jag flyttade hem till Åland och han blev kvar i Sverige några år med yngsta sonen som fortfarande gick i skola. Kvar i Sverige var även de båda döttrarna, medans äldsta sonen redan bodde på Åland med sin lilla familj. Det blev många långa bilresor mellan Västsverige och Åland under åren som följde. Yngsta sonen övningskörde den sträckan när han skulle ta körkort – lite ovanligt kanske, men han blev en baddare på att köra bil!

Sen följde några år av elände och sorg då äldsta dottern insjuknade i cancer och dog efter sex års kämpande och lämnade två små barn utan mamma. En sorg jag för min del kapslat in då jag tog hand om alla praktiska saker som följde. Ibland kommer den upp till ytan, särskilt när jag hör om andra som gått igenom liknande sjukdomar och speciellt nu när vi igen drabbades av cancer och död. Det är en förlamande känsla, en boja som håller allt tillbaka, som hindrar en från att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste. Kanske det skulle va bättre att låta sorgen ta över och gråta bort den, jag vet inte, tror inte nåt hjälper egentligen. När jag jobbade lät jag jobbet överskugga den personliga krisen, arbetsnarkoman utan gränser som jag är, med följd att jag flera gånger gick in i den omtalade väggen.

Allt har sin tid och tiden går obevekligt vidare om vi vill eller inte, nånstans ska jag väl komma igenom och landa med fötterna på jorden. Just nu känns inte ens jord och odling lockande. Men jag är säker på att det blir annorlunda när det blir ljusa, fina, varma dagar och allt börjar grönska. Då kommer säkert lusten tillbaka och jag ligger på alla fyra och sår o planterar igen.

Idag var det ett väldigt vackert väder. Kallt o frostigt, soligt och dimmigt på samma gång. Fotoväder sa min fotokompis. Jo jag var faktiskt en sväng ut med kameran, men utan jacka o mössa så det blev bara enstaka bilder hemma på gården eftersom jag höll på att frysa öronen av mig. Sen när jag var inne såg jag att det blev ännu vackrare när solen dalade ner över byn, men då blev det inga foton. Hoppas på fler fotogeniska väderdagar framöver…

Eländes elände och oj vad det är vackert i naturen nu

Publicerad den av gunilla53

Här sitter jag ute i en vilstol o sörjer över att jag bara orkar göra något vettigt korta stunder. I vanliga fall brukar jag den här tiden på året jobba i trädgården från bittida till sent. Gräva, rensa, plantera, så och vattna. I år är det fråga om mini-insatser. Jag har grävt o gjort iordning ett grönsaksland i potagen, ca 2×2 meter. Där planterade jag en rad självsådda salladsplantor, satte en rad gul lök, sådde en rad dill o en rad morot.

Det stora grönsakslandet är i samma status som jag lämnade det i höstas. Jag hoppas att vi åtminstone får en del uppfräst så jag får så mera morötter o rödbetor o får plantera de två squaschplantorna som grott inne. Maken fick inte igång fräsen så han har nu skruvat två dagar. Tur jag har tappat hörseln på en örat så jag inte hör alla svordomar… men enligt hans egen utsago får jag vara glad att han inte haft storsläggan nära där han varit för då skulle vi inte längre ha nån jordfräs – fungerande eller inte!

Fruktträden o bärbuskarna är helt översållade av blom o tillockmed jag hör hur det surrar av insekter i dem. Förhoppningsvis blir det frukt o bär i massor i år. Kanske naturen vet att det kommer att behövas?

Vi fick potatis i marken i helgen när dottern o barnbarnen var här. Pojkarna satt på sättmaskinen bakför traktorn o plockade i potatisen. Utan maskin skulle vi nog inte klara vinterbehovet. Fy sjutton för att va gammal o krasslig och inte klara av kroppsarbete!

Mina yrselattacker har kommit tillbaka. Tre de senaste två veckorna. En som ledde till stor dramatik o ambulansfärd till akuten. Den senaste nu på söndagen och den vill inte ge med sig. Går o vinglar. Har order av familjen att VILA men det är ju så jobbigt när allt förfaller runt mig. I alIa fall så verkar det som stress utlöser anfallen… fast nu sist så var det ett hastigt uppstigande från huksittande.

Sjukvården kan ingenting göra annat än be mig göra övningar. Dom hjälper inte… eller så gör jag dom fel.

Har varit symptomfri några dagar den här vintern/våren och det var underbart. Naturligtvis tog jag i för mycket då så jäkelstyget kom tillbaka. Om man skulle veta när man är ung o frisk hur hemskt det är att inte vara det så skulle man uppskatta att kunna arbeta dagen lång. Men nej, då klagar man på hur jobbigt det är och hur trött man blir. Aldrig är det riktigt bra.

Jag kan i alla fall njuta av allt som blommar nu, fast jag inte klarar mina vanliga promenader. Vår gård är grann av odlade o vilda blommor. Maskrosorna gör sig riktigt bra mot blommande körsbärsträd! Och bina älskar båda sorter. När man passerar bikuporna dessa soliga dagar slår doften av varm honung emot en på flera meters håll.

Mycket getingar på gång som letar boplats. Vi har dem inne i hallen (vet inte hur de kommer dit) så man måste tömma ur skoplaggen innan man sticker fötterna i dem. För två år sen var det likadant och jag blev stucken några gånger.

I övrigt så hoppas vi kunna åka till Västsverige och hälsa det nyaste barnbarnet välkommen när han väl kommit till världen i sommar. Nummer sju i ordningen blir han. Vårt första barnbarnsbarn har redan fyllt ett år. Släkten växer. Alla lika älskade – gammal som ung.

Morotslådor o yrsel

Publicerad den av gunilla53

Inte ens vegetarianerna gillar morotslåda… ändå lagade jag en sats idag. Vi är ju åtminstone två som äter och så ger jag väl bort lite åt inte ont anande mottagare.

Yrsel och öronsus håller i sig – bättre vissa dagar och sämre andra dagar. Jag börjar vänja mig, tar mig runt i huset på lite ostadiga ben med små steg och beredd på att stöda mig mot väggar o möbler. Gick 400 meter idag efter posten. Kände att det var på gränsen. Hoppas jag får komma till öronläkare snart, om inte annat så för att få veta om detta verkligen är kristallsjuka eller nåt annat.

Börjar få fotoabstinens. För att lindra den lite satte jag mig och lekte lite i Photoscape, programmet för kreativt foto. Blev lite julinspirerat.

Grått, svart, vitt o rött. Färger jag gillar…

Jag kanske inte skriver flera bloggar före jul så GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR till er som läser!

RESULTAT I CIRCUIT 6

Publicerad den av gunilla53

För ett tag sen fick jag mina poängkort från tävlingsledningen och idag kom hela tävlingens resultat med listor och katalog. Jag är glad och nöjd över att ha fått den svenska juryns accept för min svartvita bild ”The old house”. Dock med lägsta möjliga poäng så den hamnade inte i katalogen eller fick något pris. Men med tanke på att jag är nybörjare i dessa stortävlingar så känner jag mig riktigt hedrad. Jag kan inte lägga in den accepterade bilden från mobilen så det får bli i ett kommande inlägg.

Listorna som finns i den stora katalogen.

Människor borde ha en bruksanvisning…

Publicerad den av gunilla53

…för hur ska man annars veta hur dom fungerar? Man använder sig själv som mall och tror att den går att applicera på alla andra, men det går inte alls. Vissa är noggranna och andra är slarviga, vissa är blyga och andra är utåtriktade, vissa är egocentriska och andra är omtänksamma. Ja det finns alla sorter och ibland råkar man på dem som är mera invecklade än andra. Om man inte förstår hur andra fungerar och tänker – då blir det problem. Särskilt när man ska samarbeta. Hur ska man tex förstå att en part inte förstår det jag förstår? Eller tvärtom – det den andra tycker är jätteenkelt tycker jag kanske är obegripligt.

Råkade bli ett rejält missförstånd i veckan på grund av olika infallsvinklar. Nu vet jag ju bättre till nästa gång men det var ett väldigt onödigt problem som uppstod eftersom vi tänkte olika. Nåja, man lär ju av sina misstag, men nog skulle det va bra med tydliga bruksanvisningar. Sen är ju frågan om alla läser bruksanvisningarna innan de sätter igång och agerar? Vem har inte stått med en handfull skruvar över och en möbel som inte blev som den skulle?

Jag har fått ett märkligt hörselproblem. För drygt en vecka sen vaknade jag med ena örat ”ur funktion” men med ett obehagligt susande i halva huvudet. Ett par dagar senare fick jag yrsel som varade flera timmar. Det var fullt på akuten så jag fick åka till Hälsocentralen dagen efter. De var säkra på att jag hade en vaxpropp som de lätt skulle kunna spola ut, men se det fanns inget vax alls. Yrseln kom och gick tillsammans med matthet och illamående. Dagen efter fick jag en akut tid hos läkare som efter en ingående undersökning konstaterade att jag nog lider av kristallsjuka. Läkaren kunde dock inte säga vad hörselbortfallet beror på så fick en tid för hörselundersökning nästa vecka. Var en sväng till akuten med rusande blodtryck och de tog all världens prover för att konstatera att förutom örat och blodtrycket var det inget större fel på mig. I alla fall ingen blodpropp, hjärtattack eller såna omedelbara allvarliga tillstånd. Så det blev att fara hem och fortsätta må pyton. Och så har jag det nu i skrivande stund. Pyton!

Det vackra snötäcket håller på att smälta bort. Och jag hann bara fota några bilder med mobilen. Kunde ha blivit fina julkort… Men, men, om det blir några julkort skickade så blir det nog färdigt tryckta i år (igen).

Hulta vägkurva
”Vår” kurva i Hulta.

På tal om julen, ja. Utsikterna för julstädning o pynt o mat o bak är inte så bra just nu. Men julen kommer ju och går ändå, som tur är. Huvudsaken man får ha sina nära och kära runtom sig. Och att man lever – ”det är många som inte är födda ännu” som maken brukar säga. Och det är många som saknas oss. Idag är det Anna-dagen… en dag då det nyper till i hjärtat extra mycket.

Tur att jag var klok o åkte in till stan igår kväll istället för i morse

Publicerad den av gunilla53

Vilken isgata det var över hela Åland idag! Och det ledde till flera olyckor på vägarna. Jag tycker väldigt illa om att köra i halka. Då vill jag krypa fram på vägen och det gillar inte medtrafikanterna, så därför väljer jag att köra när det är minst trafik. Och allra värst är de första dagarna, sen vänjer man sig vid eländet.

Jag har varit lite stressad nu ett tag och det ledde till att jag glömde mina nycklar hemma, tror inte det hänt särskilt många gånger förut… om det alls hänt. Upptäckte det genast igår kväll när jag fick be om att bli insläppt hos dottern. Efter några nervösa timmar fick jag besked om att jag skulle få låna nyckel till klubblokalen, för det var ju därför jag skulle till stan, för att ha pressvisning av vår fotoutställning och sen senare kväll i hålla öppet och ha bildkväll samtidigt.

Jag o tre andra tappra fotografer (som vågat sig ut i halkan) blev intervjuade och fotade av både Ålandstidningen och Ålands radio o tv. Ska bli spännande att se och höra vad det blev av det.

Johannesört, min ena bild på utställningen. Den andra av mina bilder är renfanan, bilden under rubriken.

Photoshop och jag…

Publicerad den av gunilla53

Nej, jag är ingen expert på PS (Photoshop). Beror säkert på att jag använder programmet så sällan. Varje gång jag ska göra nåt i PS så är jag tvungen att googla mig fram till hur jag ska göra. Eftersom det är ett jobbigt tillvägagångssätt så undviker jag PS i det längsta. Och det betyder att jag aldrig lär mig riktigt…

Nå nu har jag ägnat mig åt lite självstudier i astrofoto, mest på youtube. Ett viktigt moment tycks vara fotostacking, dvs säga att man tar många likadana bilder och staplar dom på varandra. Stacking är ett bra hjälpmedel även i andra fotogenrer, tex macro, så ikväll beslöt jag mig för att testa ordentligt.

Först monterade jag kameran på stativ, ställde in bländare, tid o ISO för att sedan fokusera på det jag hade framför mig, dvs en plastkasse. Sen tog jag ett antal foton av detta tjusiga motiv.

Efter att jag fört över bilderna i datorn googlade jag på fotostacking och satte igång att göra det. Det fungerade precis som det skulle. (Oftast gör det det när man läser bruksanvisningen först…)

Sedan så jämförde jag det färdiga resultatet med ett av de foton jag staplat. Och ja – det syns en tydlig skillnad. lite bättre skärpa och djupare färger.

Stackad till vänster, enskild bild till höger

För att jag inte ska glömma hur man gör tills det är dags att stapla stjärnor så skrev jag ner hela processen. Man får inte va dum inte…

Allt är redo för morgondagens vernissage

Publicerad den av gunilla53

-eller nästan iallafall. Drycken som ska serveras är inte inte där ännu, men annars är allt klart efter två dagars jobb. Jag kom på världens bästa tavelupphängning med lätt justering av höjden. Så smidigt det gick sen! Annars knyter man en knut, konstaterar att det blev för högt eller lågt, plockar ner, knyter om, och konstaterar att man tog i för mycket eller för lite. Och så fortsätter det i det oändliga. Men nu – Nu hänger jag upp och sen drar jag lite upp eller ner utan knutar, och hepp! så blir det bra.

Var på världens finaste fotoutställning igår. Allas vår Lennart valdes till årets fotograf i Obscura och hade plockat fram sina musikbilder till sin utställning i Mariehamnsmuseet. Världens mysigaste galleri får jag säga. Och publiken strömmade till. Gå dit och titta ni som kan, en fin upplevelse får ni. Jag är så glad att Lennart tog med sina bearbetade bilder. Så att man får en annan uppfattning om vad fotografi också kan vara.

Idag åt jag med den yngre generationen och fick Tacos. Det blir det aldrig när O och jag lagar mat till oss själva. Riktigt, riktigt gott var det.

Nu ska jag titta på Idol på tvn. Undras om det blir bra ikväll? Hoppas det för det är duetter med några ”riktiga” artister så lite omväxling blir det väl i alla fall.