Okategoriserade

…nu när jag börjar vänja mig och vet vad jag vill göra. Men nu är det dags att packa och tänka på hemresan.

Veckan här har mest bestått av museibesök. Idag var vi på Musee d’Orsay. Nog det bästa museet vad gäller konsten och konstnärerna tycker jag. Alla stora: van Gogh, Monet, Renoir, Gaugin med flera. Där fanns nu en specialutställning med van Goghs tavlor från hans sista tid i livet. Höll nästan på att missa den för informationen var lite luddig. Väl där var det ganska mycket folk så det var svårt att komma fram till tavlorna. Fotade så gott det gick.

Byggnaden där museet är inrymt är sevärd i sig. Den var en järnvägsstation tidigare och takvalvet höjer sig mot himlen i en mäktig båge. Det var ett mycket vackert ljus därinne. Tog vissa foton bara för ljusets skull.

Vi hade verkligen tur med vädret idag. Det hade utlovats regn och åska, men istället var det halvmulet och runt 20 grader varmt. Man tackar och bockar och bävar för att komma hem till nollgrader o snö.

Men man vänjer sig väl med både kyla och snö, det är ju oundvikligt.

I morgon är det resdag hela dagen. Känns som om jag tankat inspiration och minnen som jag kan ha glädje av länge hemma.

Idag kom regnet vid 13-tiden. Då satt vi under tak på båten på Seine och åkte hela 2-timmars rundan från Hotel de Ville via Eiffeltornet och Notre Dame bort till Jardin de Plantes och tillbaka till Hotel de Ville där vi steg av. På en del av resan fick jag sällskap av en trevlig gammal man, en tysk som bott i Paris sen han gifte sig med sin parisiska fru för flera decennier sen. Vi samtalade på engelska och han berättade om platser vi passerade. Han steg av vid Musee d’Orsay där han sku titta på van Gogh utställningen för tredje gången på kort tid. Dit ska vi i morgon. Hoppas jag.

Jag har inte sett så många uteliggare förut men idag såg man dom söka skydd för regnet under första bästa tak i stadsdelen 4:e arrondissement runt Hotel de Ville. De låg där på gatan i sovsäckar omgivna av sina knyten. Det snörper i hjärtat när man ser sånt. Så skyddade vi är på Åland där tryggheten omfattar även den fattigaste.

Ja, det var det här med att ha högt ställda förväntningar… jag hade trott att jag skulle få se de gamla mästarnas foton på fotomuseet, men det hade jag nog fått om bakfoten. Där fanns bara ett par nutida kvinnliga fotografers verk, utspridda över flera våningar.

Inspirerande på så sätt att de var nyskapande och totalt respektlösa vad gällde hur man kom fram till det slutliga resultatet. Måleri blandat med foto och collage. Videor av foton som sprang fram ur hörnen till varsitt håll. Ljudillustrationer och mörker.

Mitt resesällskap var måttligt inponerade. Jag saknade de gamla pionjärerna o mästarna trots att jag gillade respektlösheten. Ta dig i brasan, liksom.

Det bästa stället i huset var bokshoppen. Jag köpte två böcker, en rolig fotobok med enbart bilder och en pocketbok med både bilder och text. I den boken intervjuas många fotografer så det var min tröst efter besvikelsen över att inte få se dessa bilderna på väggarna (också).

Även idag 11000 steg och det känns. Dessvärre känner jag mig också lite halvförkyld. Att stå tätt intill halva Paris befolkning ger väl utslag på mig som annars håller mig för mig själv bort i norra Sunn. En god natts sömn kanske gör susen. Eller så blir det värre. Den som lever får se.

Tredje dagen i Paris inleddes lite lojt med slö och lång morgon. Skönt efter den intensiva gårdagen. Planen var att shoppa, eller i alla fall att gå i affärer.

Det skulle ha blivit mulet, men solen sken nästan hela dagen och det var lagom varmt att gå i kappa utan kofta.

Allra först blev det ett besök på Trocadero, den öppna platsen med utsikt mot Eiffeltornet. Där var kommersen livlig med försäljare var femte meter. På sina dukar direkt på marken erbjuder de små Eiffeltorn, mössor o diverse grejer. De är dock inte så påstridiga, ett ”no” räcker för att få va ifred.

När vi var där skred ett vackert brudpar över plattan. Jag passade på att fotografera, få se om det blev nåt. Sen vandrade vi över Seine och ner till kajen med olika båtturer. Batobus är ett företag som erbjuder båtturer på Seine med öppet att hoppa på och av när man vill på de olika stationerna. Vi åkte några stationer och gick sedan iland på ”rive gauche” (vänstra sidan). Vandrade lite och sökte nånstans att äta. Blev inviterade till en restaurant där vi intog dagens huvudmål. Jag åt Bœuf bourguignon med stekt gåslever o så blev det ett glas rött till det. Försenad födelsedagsmiddag.

Så var det dags att gå i affärer o vår lille snobb ledde oss med bestämda steg till lyxens boning La Fayette. Där säljs alla de kända märkena o allt är så elegant och smakfullt. Det är i alla fall gratis att titta på grejerna, som tur är. Det blev ingenting inhandlat där, men vi intog ett varsitt juiceglas i juicebaren med utsikt över bottenvåning och det smyckade kupoltaket. Jag har aldrig förr sett ett så vackert tak.

En önskan var att åka upp på taket. Dit fanns det hiss. Väl ute så hade man en hisnande utsikt över omgivningen.

En sak som är krångligt i Paris är att hitta rätt busshållsplats. Det är faktiskt lättare att hitta i metron. Där finns ordentliga skyltar vart linjerna går o vilka stationer tåget stannar på. Ibland kan man behöva gå ganska långt under jorden, men det är inte otaliga gator som förvirrar där.

Att åka metro i rusningstrafik är en upplevelse: trots att tåget är proppfullt ska man tränga sig in och sen stå som en packad sill o försöka hålla balansen utan att falla över medpassagerarna. Dessutom ska man se till så inte nån klåfingrig lägger vantarna på dina värdesaker och pengabörsar.

Hem till lägenheten kom vi ordentligt idag med och min stegmätare säger drygt 11000 steg. Fattar inte att det kunde bli så mycket när vi åkte både metro o båt?

Vi har bytt ut den planerade turen till Versaille i morgon mot ett besök på ett fotografiskt museum. Hoppas det är riktigt intressant!

Etapp 1 från Åland till Arlanda var ju lagom rolig. I o m att Eckerölinjens ena bilhylla kraschade så bytte vi till Finnline som strax meddelade att de inte skulle gå in till Åland eftersom det utlovades hård vind. Visserligen meddelade Eckerö att dom tänkte köra på lördagen, men vi vågade inte lita på det utan bokade Vikingline till Stockholm istället. Och hoppades att dom skulle vika in till Mariehamn. Vilket dom faktiskt gjorde.

Som tur var hade vi hytt för 7 tim utan känns inte som ett alternativ. Något hade hänt i ett par av hytterna för de hade fläktar som vädrade ur dem. Kan säga att det luktade bajs… nå sånt händer den bästa. Vet av egen erfarenhet.

Vi åt vår brunch i ett av kafeerna eftersom buffen var fullbokad. Personalen i kafeet var verkligen inte vänliga o glada. Alla hade nog en väldigt dålig dag?

Vår duktiga chaufför/dotter kom under resan på att vi nog anländer till Stadsgårdskajen istället för Värtahamnen som vi först trodde. Varken hon eller jag gillar att köra mitt igenom Stockholms intensiva trafik. Det fanns tyvärr inget alternativ, bara att acceptera faktum.

Utrustade med Google map och två kartläsare begynte vi färden. Visade sig att kartläsarna hade lite olika uppfattning om vilken väg vi skulle ta. Jag som är äldst fick bestämma. Då började det hagla o regna så man knappt såg bilen framför.

Tack vare dottern klara vi detta moment och kom helskinnade ut ur Stockholm och vidare till Arlandastad. Där hade vi hotellrum bokat på Connect hotell. En mycket vänlig ung man stod i receptionen. Läste för ett tag sen en dålig recension av det hotellet, men vi tyckte det var toppen.

Efter en nästan sömnlös kort natt var det dags att stiga upp vid 3-tiden, klä på sig o åka transfer till flygplatsen. Vi fick boarda planet från Gate 13 (vad annars?)

Flygturen gick riktigt bra. Dotter o barnbarn satt bredvid varandra medan jag satt bredvid ett ungt par. Mannen somnade nästan genast med manspreadade ben, varav ett var på min plats. Det gjorde inget, jag kunde ju sitta med mina ben ihop på ena sidan min plats. Och sover man så stör man inte… jag somnade också lite senare o vaknade när planet började gå neråt.

Flygplatsen Charles de Gaulle är stor. Efter lite funderande tog vi tåget till Gard de Nord, även den stor. Därifrån Metron med ett byte. Lite som vanligt så är det ganska mycket strejker i Paris så bussarna gick inte som dom skulle. Några meter promenad till lägenhetshotellet. Fem trappor upp utan hiss i ett gammalt hus tig andan ur oss när vi bar upp väskorna. Men det är väldigt centralt, arrondisement 2!

Fortsätter utveckla funderingar i Elvis-ljuset.

Han hade en karismatisk framtoning på scenen. Gav allt o lite till till publiken. Efteråt drog han sig tillbaka till sin hotellsvit och stängde in sig där med sin stab av medarbetare o vänner, den s.k. Menphismaffian. Och när filminspelningar och turneer var slut stängde han in sig i sitt sovrum på hemgården Graceland, ibland flera veckor i sträck. Han hade svårt att umgås med nya bekantskaper och var allmänt osocial. Man kan tro att det berodde på att han aldrig fick va ifred för folk eftersom han var kändis, med det är nog bara en del av sanningen.

Jag känner igen mig själv i detta beteende. Det går bra att agera och va utåtriktad vid åtaganden när jag vet vad som förväntas av mig, tex leda ett möte eller ha högläsning eller anordna nåt event. Men det tar på krafterna så sen måste jag dra mig tillbaka för återhämtning och bara träffa de allra närmaste.

Normalt socialt umgänge är jättejobbigt tycker jag. Med tiden har jag lärt mig att undvika jobbiga situationer. Går inte på kalas o event där det är risk för att man måste prata ”väder” med folk. Missar en del roliga grejer på grund av det.

Har ibland utsatt mig för rena plågan eftersom jag så gärna vill göra intressanta och lärorika saker. Till exempel när jag åkte till Sverige på en naturfotoworkshop med helt främmande människor. Det värsta på den resan var samvaron på kvällen med middag o mingel. Då hade jag ändå fotograferat en hel dag med de andra deltagarna o ledaren och lärt känna dem i det sammanhanget lite. De var jättetrevliga allihop och jag trivdes verkligen i deras sällskap och lyckades få långvariga relationer till en par personer, men småprat över en middag är verkligen min akilleshäl.

Elvis var känd för att va väldigt artig och trevlig, kallade alla sir och mrs. Han var alla till lags och det tog också på krafterna så i den inre kretsen kunde han va riktigt elak ibland för att lätta på trycket.

Det där att va alla till lags är ett annat elände jag också lider av. Till slut har jag tappat bort mig själv och min egen vilja och blir alldeles vimmelkantig. Då måste jag backa, backa ur sammanhang som äter upp mig och folk som har för stora förväntningar. Ta en paus för att hitta mig själv igen. Hoppeligen blir jag inte så elak som Elvis mot de mina för jag har ju inte hans enorma press på mig.

Så förmätet, tänker ni som läser, att jämföra sig med världens största underhållare! Nej, jag jämför mig inte med honom, men jag hittar paralleller i beteendet. Benar ut och försöker ringa in.

Lyckliga ni som har lätt för att umgås! Så berikande för själen att kunna dela med sig och ta in och delta med hela sin varelse i det sociala sammanhanget. Vara med istället för att iaktta och stå på sidan om.

Det är säkert samma anledning som gör att jag alltid går ett steg bakom mitt promenadsällskap. Då kan jag betrakta istället för att delta.

Nog om detta för idag. I övrigt har jag kärrat in 15 skottkärrslass ved och nu måste jag vänta på lite baxarhjälp innan jag kan köra in resten.

Nu har vi fina dagar och passligt väder att äntligen dra bort presseningarna från vedhögen och kärra in klabbarna i lidret. Ja, jag lastar kärran o kör in den i vedskjulet och travar veden i prydliga staplar. Det behövs inte mycket tankemöda för att klara det jobbet, det går liksom på rutin. Så tankarna vandrar iväg i andra banor. Nu ska jag dela med mig av dagens tankar.

På sistone har det blivit mycket Elvis. Lyssnar på låtarna, tittar på korta o långa youtube-inslag, läser böcker om honom. Daglig Elvisdos är nödvändig…

Elvis hade blå, intensiva, gnistrande ögon. När jag tänker efter så har jag alltid varit svag för blå ögon. Min första stora kärlek hade klarblå ögon. Jag var nio-tio år och han var ganska många år äldre. Förälskelsen höll i sig många år. Undrar om han anade nåt? Mest tyckte han väl att jag var en retfull, irriterande unge. Om han alls tyckte nåt.

Nästa allvarliga förälskelse råkade jag ut för när jag gick i åttan. Samma klarblå ögon. Vi hade ett litet oskyldigt förhållande ett tag innan han gjorde slut för att bli ihop med sin nuvarande fru. Så kan det gå… Hade sånär glömt vårt lilla kuttrasju tills jag av en slump råkade se honom för nån vecka sen. Måste va ca 55 år sen så inte konstigt sånt faller i glömska – eller kanske hade jag förträngt det p g a hur det slutade?

Sen gick det några år och jag blev 17. I en djup hjärtesorg råkade jag träffa min blivande make. Med vackra blå ögon som ibland skiftade både i grönt och grått, beroende på sinnesstämning. Med så långa ögonfransar att de flesta tjejer skulle blivit avundsjuka. Han behövde inte svärta dem så som Elvis gjorde med sina, de syntes ändå.

Kanske är min Elvistripp ett sätt att kunna minnas utan att gå sönder? Att få återuppleva de fina minnena. En genväg? Ett säkert sätt eftersom jag aldrig träffat Elvis och han varit död i 46 år? Men jag börjar förstå att det finns många berörelsepunkter.

Livet går kringelikrokvägar, men förhoppningsvis framåt