Mariehamnare nu då?

Publicerad den av gunilla53

Pappa blev 95 år

Så har vår gamla far gått vidare till en annan dimension. Han slöt sina ögon för sista gången på min 72:a födelsedag då jag var på resa. Han var den äldsta i vår släkt, den sista av Valdemar och Elidas barnaskara från Nedergårds.

Den sista tiden då jag tillbringade mycket tid med pappa på både sjukhuset och boendet blev jag varse hur otroligt trevliga o snälla personalen är på Strömsgården. Såg hur ömt de hälsade på pappa då de kom in i rummet och såg ur han lyste upp när de böjde sig och tog hans hand. Hur de satt vid hans säng och hjälpte honom att få i sig några tuggor. Dessa samariter som sköter våra gamla i det tysta är värda all uppskattning och tack.

I Roslagen

På resan till Västsverige hittade vi av en slump ett riktigt fint besöksmål nära Åland, nämligen Rådmansö i Roslagen nära Kapellskär. Vi stannade till där för frukost vid ett bageri/kafé tidigt på morgonen innan solen gått upp. Senare på hemvägen körde vi runt hela Rådmansö o stannade kort till i Gräddö. Dit vill jag nog åka när det är sommar för det verkar väldigt idylliskt. Vi gjorde även ett stopp i Norrtälje och vandrade längs älven i centrum. Där är verkligen vackert, i alla fall i förmiddagsljus. De gamla trähusen ger sekelskiftsvibbar och det känns som om man vandrar i en saga.

Flytten till stan

Nu har jag bott två månader i Mariehamn. Plötsligt bestämde jag mig för att flytta hit, men sanningen är nog att jag tänkt tanken ganska länge men inte riktigt vetat om och hur. Så dök den upp i flödet den lilla ettan nära dotter och barnbarn. Jag anmälde mitt intresse, fick komma och titta och kände att den passade mig. Som tur var kände hyresvärden detsamma.

Om man bott i ett hus med stor gård ett antal år så är det ingen lätt process att tränga ihop sig i en etta med liten uteplats. Mycket funderande över vad jag behövde ha med mig av möbler och husgeråd. Vad som skulle lämnas kvar och var det i så fall skulle förvaras eftersom min son med familj flyttade in i huset med alla sina ägodelar. Packa, bära, köra, bära, packa upp. Inte färdig än på långt när men ganska snart fick jag till det väsentligaste. Bland det viktigaste var min elektronikbänk med dator, skrivare o tv. Allt ihopkopplat med varandra så jag kan se på bilder på tv:n, titta på Youtube, hålla kontakt med omvärlden, redigera foton osv. Tv-program bryr jag mig inte så mycket om, just nu följer jag bara Idol. Nåt måste man ju ha att reta sig på…

En stor nackdel med stan är att det är upplyst på nätterna. Jag gillar att stå ute under stjärnhimmeln i den tysta mörka natten, men nu måste jag ta bilen för att hitta en plats där det inte finns gatlyktor.

Annars är ju stan mycket promenadvänlig med många stigar både genom skogsdungar och längs vikar och vattendrag. Redigt och välskött är det, stadsledningen värnar verkligen om invånarnas rätt till rekreation i naturen.

Denna yrsel!

Än så länge har jag inte tagit del av stans kulturutbud annat än biblioteket. Delvis på grund av de återkommande yrselattackerna då kristallerna i öronen vandrar runt. Nästan en i veckan har jag haft sen jag flyttade och då tar det två tre dagar att återfå balansen och krafterna. Det finns inget annat botemedel än att göra övningar för att få bort kristallerna. Efter senaste anfallet har jag kört övningarna ganska flitigt fast det tar emot. Jag får ont o ryggen och nacken av dem, men kan det rädda mig från några karuseller så tar jag hellre lite annan smärta.

Att fotografera

Även om jag fotograferar mycket så har fotografilusten inte riktigt varit densamma sedan min fotoklubbsvän Lennart hastigt gick bort i somras. Han var en entusiastisk fotograf som tyckte om att experimentera med sina bilder. Han berättade gärna hur han gjorde både vid fotograferingstillfället och i bearbetningen. Skicklig som han var så lyckades han bra i både klubbens egna tävlingar som i större sammanhang. Jag är så glad att jag lyckades få honom att skicka in bilder till Nordiska fotomästerskapet 2025 och att två av hans bilder blev antagna. Samtidigt fick även en annan fotoklubbsvän tre av sina bilder antagna och en belönades med HM, en fin utmärkelse. Och stolt får jag meddela att en av mina egna bilder blev antagen vid samma tävling.

Annars är det långt mellan vinsterna i fototävlingar. Just idag fick jag veta att jag fått ett accept i Vanda fotoklubbs Art of light. Fotot tog jag av mitt barnbarnsbarn i somras.

Nytt år – nya möjligheter

Publicerad den av gunilla53

Det är kallt, både ute o inne. Jag matar vedspisarna regelbundet och ser hur vedtraven i lidret minskar. Elpriset har stigit till otänkbara höjder så jag ryser när jag tänker på nästa elräkning. Hoppas verkligen att det inte blir en kall och lång vinter för jag är tvungen att använda elvärme i vissa rum.

Det är i alla fall ljusare nu. Särskilt när det är klart väder och solen tittar fram. Bra för humöret. Jag gillar verkligen inte mörkret under december, jag blir deprimerad och vill bara krypa under täcket och bli där tills våren kommer.

Bo på landet har ju sina fördelar, men just under den mörka, kalla tiden kunde jag likagärna bo i stan. Där finns något att göra och allt är inom promenadavstånd. Bio, museum, affärer, kaféer och annat lockar. När jag är här ute i periferin så vet jag knappt om jag får igång bilen när jag ska iväg nånstans och bil är enda möjligheten att komma härifrån. Snödrivor och halka gör det inte bättre. Även om jag har kommunal plogning så är det inte säkert de hinner komma ögonaböj och när de väl kommer så lämnar de plogvallar som ska röjas för hand.

För tillfället mår jag någorlunda bra (ta i trä), den långvariga förkylningen från hösten har övergått i sporadiska hostningar och nysning på morgonen. Dock har jag läst sönder ett öga som nu är grannrött där det ska va vitt. Eftersom jag inte får tag i de böcker jag vill läsa i pappersform så är jag tvungen att köpa eböcker som jag läser på min mobil och det är för ansträngande för mina ögon tydligen. Just nu läser jag en mycket intressant bok om Elvis. Har plöjt ca 350 sidor o har lika många kvar o vill gärna fortsätta men ögat sätter stopp nu. Vet att jag måste vila det ett tag.

Foto Alfred Wertheimer
Foto Alfred Wertheimer
Foto Alfred Wertheimer

Hittade en intressant passus om en fotograf, Alfred Wertheimer, som fotade Elvis under hans första år som rockidol. Blev ju tvungen att googla mera och hittade både foton och artikel om fotografen. En kombination om både fotografi och Elvis var ju riktigt som hittat! Läs själva här om fotografen https://www.latimes.com/local/obituaries/la-me-alfred-wertheimer-20141022-story.html

Dessa foton är underbara, han fotade utan blixt i befintligt ljus med handhållen kamera. Elvis o hans date var helt naturliga och till synes helt omedvetna om hans närvaro.

Jag vill alltid gå på djupet med det som intresserar mig, så nu är det Elvis som har min uppmärksamhet. Tror jag får hålla på ett bra tag att studera honom och hans korta, intensiva liv för det var en invecklad människa med oändlig talang men med mycket tragik och elände i bagaget.

Love me tender…

Publicerad den av gunilla53

…var väl inte en lämplig film ikväll, men nu blev det den i alla fall. Eller så passade den precis in i dagens tema…

Elvis första film från 1956 där han spelar Cliff, den yngsta brodern i en brödraskara om fyra. Han som blev hemma på gården när de äldre bröderna drog ut i inbördeskriget. Fyra år är de borta och därhemma får de besked att Vance, den äldsta stupat i kriget.

Hans fästmö har väntat troget men när beskedet kommer att Vance dött ger hon upp väntan och gifter sig med den unge glade spelevinken Cliff. Vance är inte död utan återvänder med de andra två bröderna till gården. Det blir mycket komplicerat på flera sätt. Vance och Cathy har fortfarande känslor för varandra men lyckas övertyga Cliff att så inte är fallet. Dessutom söks Vance av ett uppbåd för att ha rånat krigsmotståndarna som sen avgick med seger.

Det är en sorglig film, bortsett från några sånger som Cliff sjunger på en marknad. Men sen får bedrövligheterna övertaget och det slutar illa, riktigt illa.

Elvis spelade inte huvudrollen i denna film, det gjorde Richard Evan och Debra Paget. Trots det dominerades filmen av unge Elvis. Singeln Love me tender sålde 1 miljon ex innan den släpptes och filmen som egentligen skulle heta The Reno brothers döptes hasta la vista om till Love me tender. Åtminstone 3 miljoner har sålts fram till nu.

När filmen premiärvisades grät Gladys, Elvis mor, under det sorliga slutet. Japp, jag fällde också en och annan tår ikväll…

In his book Me And A Guy Named Elvis, Jerry Schilling recounts the atmosphere inside Loew’s State Theater in Memphis during the premiere screening: ”The screams of the girls around me made it just about impossible to follow the story. This was the first time I’d seen an audience treat a film like it was a live concert, loudly responding to every move made and word uttered by their favorite star.

Long time – no see

Publicerad den av gunilla53

Ett jättelångt avbrott i skrivandet på den här bloggen har det varit. Skrivit blogg har jag gjort – men det har varit på den andra jag administrerar: https://obscura.blog/ för Fotoklubben Obscuras räkning.

Förra året var mardrömslikt. Jag hade mina kristallsjukeanfall på våren och både jag o maken var jättetrötta. Sen blev maken sjuk i akut leukemi med allt vad det innebär av behandlingar, medicinering och galopperande förlopp. En månads andningspaus fick vi i oktober då han mådde förhållandevis bra och vi båda kunde slappna av lite. Sen tog sjukdomen obarmhärtigt över och han dog i slutet på november. I samma veva fick jag covid mitt i begravningsbestyren men tillfrisknade ändå i god tid innan. Tyvärr blev flera av begravningsgästerna också sjuka – men alla har tillfrisknat, vad jag vet.

Som tur är har jag barn o barnbarn som har varit, och är, ett ofantligt stöd i denna svåra process. Det yngsta barnbarnet föddes i somras och fick lära känna sin farfar även om han kanske inte kommer att minnas det så bra, fast nånstans gömmer det sig i hans medvetande.

Vi skulle ha firat 50-årig bröllopsdag i vår, men nu blev det inte så. Det är svårt att fatta tidsrymden… att vi levde ihop i över 50 år. En tid som särbos, när jag flyttade hem till Åland och han blev kvar i Sverige några år med yngsta sonen som fortfarande gick i skola. Kvar i Sverige var även de båda döttrarna, medans äldsta sonen redan bodde på Åland med sin lilla familj. Det blev många långa bilresor mellan Västsverige och Åland under åren som följde. Yngsta sonen övningskörde den sträckan när han skulle ta körkort – lite ovanligt kanske, men han blev en baddare på att köra bil!

Sen följde några år av elände och sorg då äldsta dottern insjuknade i cancer och dog efter sex års kämpande och lämnade två små barn utan mamma. En sorg jag för min del kapslat in då jag tog hand om alla praktiska saker som följde. Ibland kommer den upp till ytan, särskilt när jag hör om andra som gått igenom liknande sjukdomar och speciellt nu när vi igen drabbades av cancer och död. Det är en förlamande känsla, en boja som håller allt tillbaka, som hindrar en från att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste. Kanske det skulle va bättre att låta sorgen ta över och gråta bort den, jag vet inte, tror inte nåt hjälper egentligen. När jag jobbade lät jag jobbet överskugga den personliga krisen, arbetsnarkoman utan gränser som jag är, med följd att jag flera gånger gick in i den omtalade väggen.

Allt har sin tid och tiden går obevekligt vidare om vi vill eller inte, nånstans ska jag väl komma igenom och landa med fötterna på jorden. Just nu känns inte ens jord och odling lockande. Men jag är säker på att det blir annorlunda när det blir ljusa, fina, varma dagar och allt börjar grönska. Då kommer säkert lusten tillbaka och jag ligger på alla fyra och sår o planterar igen.

Idag var det ett väldigt vackert väder. Kallt o frostigt, soligt och dimmigt på samma gång. Fotoväder sa min fotokompis. Jo jag var faktiskt en sväng ut med kameran, men utan jacka o mössa så det blev bara enstaka bilder hemma på gården eftersom jag höll på att frysa öronen av mig. Sen när jag var inne såg jag att det blev ännu vackrare när solen dalade ner över byn, men då blev det inga foton. Hoppas på fler fotogeniska väderdagar framöver…

Eländes elände och oj vad det är vackert i naturen nu

Publicerad den av gunilla53

Här sitter jag ute i en vilstol o sörjer över att jag bara orkar göra något vettigt korta stunder. I vanliga fall brukar jag den här tiden på året jobba i trädgården från bittida till sent. Gräva, rensa, plantera, så och vattna. I år är det fråga om mini-insatser. Jag har grävt o gjort iordning ett grönsaksland i potagen, ca 2×2 meter. Där planterade jag en rad självsådda salladsplantor, satte en rad gul lök, sådde en rad dill o en rad morot.

Det stora grönsakslandet är i samma status som jag lämnade det i höstas. Jag hoppas att vi åtminstone får en del uppfräst så jag får så mera morötter o rödbetor o får plantera de två squaschplantorna som grott inne. Maken fick inte igång fräsen så han har nu skruvat två dagar. Tur jag har tappat hörseln på en örat så jag inte hör alla svordomar… men enligt hans egen utsago får jag vara glad att han inte haft storsläggan nära där han varit för då skulle vi inte längre ha nån jordfräs – fungerande eller inte!

Fruktträden o bärbuskarna är helt översållade av blom o tillockmed jag hör hur det surrar av insekter i dem. Förhoppningsvis blir det frukt o bär i massor i år. Kanske naturen vet att det kommer att behövas?

Vi fick potatis i marken i helgen när dottern o barnbarnen var här. Pojkarna satt på sättmaskinen bakför traktorn o plockade i potatisen. Utan maskin skulle vi nog inte klara vinterbehovet. Fy sjutton för att va gammal o krasslig och inte klara av kroppsarbete!

Mina yrselattacker har kommit tillbaka. Tre de senaste två veckorna. En som ledde till stor dramatik o ambulansfärd till akuten. Den senaste nu på söndagen och den vill inte ge med sig. Går o vinglar. Har order av familjen att VILA men det är ju så jobbigt när allt förfaller runt mig. I alIa fall så verkar det som stress utlöser anfallen… fast nu sist så var det ett hastigt uppstigande från huksittande.

Sjukvården kan ingenting göra annat än be mig göra övningar. Dom hjälper inte… eller så gör jag dom fel.

Har varit symptomfri några dagar den här vintern/våren och det var underbart. Naturligtvis tog jag i för mycket då så jäkelstyget kom tillbaka. Om man skulle veta när man är ung o frisk hur hemskt det är att inte vara det så skulle man uppskatta att kunna arbeta dagen lång. Men nej, då klagar man på hur jobbigt det är och hur trött man blir. Aldrig är det riktigt bra.

Jag kan i alla fall njuta av allt som blommar nu, fast jag inte klarar mina vanliga promenader. Vår gård är grann av odlade o vilda blommor. Maskrosorna gör sig riktigt bra mot blommande körsbärsträd! Och bina älskar båda sorter. När man passerar bikuporna dessa soliga dagar slår doften av varm honung emot en på flera meters håll.

Mycket getingar på gång som letar boplats. Vi har dem inne i hallen (vet inte hur de kommer dit) så man måste tömma ur skoplaggen innan man sticker fötterna i dem. För två år sen var det likadant och jag blev stucken några gånger.

I övrigt så hoppas vi kunna åka till Västsverige och hälsa det nyaste barnbarnet välkommen när han väl kommit till världen i sommar. Nummer sju i ordningen blir han. Vårt första barnbarnsbarn har redan fyllt ett år. Släkten växer. Alla lika älskade – gammal som ung.

Att välja ut foton

Publicerad den av gunilla53

Nu har jag lagt in foton till den internationella tävlingen Swedish International Exhibition of Photography 2022 – DIGITAL. Deadline 15 februari så denna gång gör jag det inte i sista minuten, hör o häpna! Men valprocessen har varit tuff. Jag har haft flera månader på mig att antingen fotografera eller välja i arkivet. På grund av att hälsan varit som den varit så blev det inga nya foton utan ett långt bläddrande bland gamla foton. Jag gick igenom hela 2021 och valde ut såna som kunde va kandidater, sen gick jag igenom en del utvalda foton som jag samlat ihop till ”bra att ha”-tillfällen. Efter det började jag välja bland de utvalda. Jag vet inte hur många gånger jag kikat på samma foton den senaste tiden. Sen gick jag in på nätet och kikade på förra årets vinnande bilder. Efter det valde jag bort nästan allt jag redan valt ut… Men till slut var jag tvungen att bestämma mig, med insikten att jag inte kommer att få någon bild accepterad.

Bortvalda. Jag gillar dem men vet att de har sina svagheter

Jag tycker att den här processen är lärorik; dels lär jag mig bedöma mina egna bilder, dels lär jag mig av andras. Men den svåraste läxan är ändå att bli en säkrare bildbedömare, att stå fast vid vad jag själv tycker om fastän kanske ingen annan gör det. Det finns ju ingen fotograf som lyckas med att kopiera andras bilder, det är ju trots allt bara kopior, inga original. Man måste finna sin egen stil o hålla fast vid den. Det utesluter inte nya lärdomar om själva fotandet, det tekniska och kompositionen.

Alla fotografer går igenom olika faser. Ju längre man kommer desto mer förstår man hur lite man behärskar. Som mest nöjd och lycklig är man i början av fotobanan när det räcker med att få till ett foto som visar motivet tydligt och klart utan tummar i vägen eller suddiga partier. Längre hunnen kan man plötsligt planera in lite suddighet…

Tja nu har jag i alla fall lämnat in för denna gången och det är bara att vänta på bedömningskortet och se hur många poäng jag lyckats få av de stränga domarna.

Stormen är över för denna gång

Publicerad den av gunilla53

Vi är kvar. Vi har inte blåst bort denna gång heller. Blev inte ens strömavbrott fast det blinkade ett par gånger. Inte för att det är så traumatiskt här – om det inte blir för långvarigt vill säga – för vi har vedspisar som håller oss varma och som vi kan laga mat på. Men vattnet slutar rinna i kranen förstås och i de rum som saknar spis blir det kallt. Nu under kalla årstiden fungerar kallfarstun som kylskåp, men det är inte roligt om frysarna börjar bli varma.

Vi har upptäckt att vi har en fin liten fågel som gästar fågelmatningen. Liten och kvick. Svår att fota, särskilt om man står inomhus och fotar genom ett fläckigt fönster. Men jag gjorde ett försök i alla fall och så förvånad jag blev när jag såg på bilden i datorn! Den lilla grå fågeln var inte alls grå utan gulbrungrön o med streck o fläckar här o där. Efter att ha gått med i en fågelsida på facebook upptäckte jag att det var fler som frågade om den lilla fågeln. Tydligen är det gott om dem i år i trädgårdarna. Grönsiska heter den. I vanliga fall har jag inte långglasögonen på annat än när jag tittar på tv o kör bil, men nu vet jag att jag behöver dem när jag tittar på fåglar också. Alla de där grå, nästan likadana fåglarna visade sig va riktigt granna när jag såg dom genom glasen…

Den granna grönsiskan besöker fågelbordet tillsammans med talgoxen.

Hur mår jag nu då? Just nu går det an, men efter två månader av denna åkomman vet jag att det när som helst kan slå till med yrsel o illamående. Jag är bara glad för de dagar det fungerar någorlunda och hoppas att det ska ge med sig småningom. Har i alla fall fått tid till öronläkare i slutet av februari. Få se vad de kommer fram till då. Om inte annat kanske jag kan få hörhjälpmedel. Våra barn håller på att bli galna nu när både maken och jag hör lika dåligt.

På tal om maken ja – han har födelsedag idag. Vi firade lite smått redan i lördags med tårta. (Var ju tvungen att göra den medan det fanns el i ledningarna, då när jag förberedde mig på att vi skulle bli strömlösa ett tag.) Finns en bit kvar till fikat idag.

Den sedan länge planerade utställningen i Jomala blev jag tvungen att ställa in nu när jag mår som jag mår. Har inte haft ork eller lust att hålla på med nån form av konstnärlig verksamhet sen detta elände började. Och alla sorts stress gör det sämre. Kanske det funkar bättre nästa år… den som lever får se.

Kameran har stått mer eller mindre oanvänd i flera månader, men nu tog jag fram den när fåglarna skulle förevigas. och det kändes riktigt roligt även om bilderna inte blev bra. En av dessa norrskenskvällar för ett tag sen gick jag ut på trappan och fyrade av två (!) kort mot ljusningen på himlen, det var allt jag orkade då. Jag tittade på dem nu först – och de visar faktiskt ett grönt sken där i skyn bortom träden på gården. Jag hoppas på att det blir mera norrsken när jag har ork att vara på nån bättre plats och har tålamod att pröva olika inställningar på kameran.

Norrsken fotat i Hulta

Skönt att vi går mot ljusare tider. Jag längtar så efter att kunna njuta av morgonkaffet ute i rosengrottan. Tankarna på att påta ner några frön dyker upp i huvet allt oftare, men när jag ser hur trångt det redan är på blomborden så besinnar jag mig. Väntar ännu nån vecka. Clivian står i blom nu. Alldeles som den brukar så dök blomman upp utan förvarning inne i bladrosetten, men nu har den faktiskt växt upp lite högre. Pelargonerna jag plockade in i höstas står o överlever och levererar gröna blad som strävar mot ljuset. Och palettbladen är rangliga. Men de lever i alla fall. Både blommorna och jag dyrkar solen när den visar sig.

Palettblad som slingrar sig och Clivians blommor och förra årets frökapsel.

Morotslådor o yrsel

Publicerad den av gunilla53

Inte ens vegetarianerna gillar morotslåda… ändå lagade jag en sats idag. Vi är ju åtminstone två som äter och så ger jag väl bort lite åt inte ont anande mottagare.

Yrsel och öronsus håller i sig – bättre vissa dagar och sämre andra dagar. Jag börjar vänja mig, tar mig runt i huset på lite ostadiga ben med små steg och beredd på att stöda mig mot väggar o möbler. Gick 400 meter idag efter posten. Kände att det var på gränsen. Hoppas jag får komma till öronläkare snart, om inte annat så för att få veta om detta verkligen är kristallsjuka eller nåt annat.

Börjar få fotoabstinens. För att lindra den lite satte jag mig och lekte lite i Photoscape, programmet för kreativt foto. Blev lite julinspirerat.

Grått, svart, vitt o rött. Färger jag gillar…

Jag kanske inte skriver flera bloggar före jul så GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR till er som läser!