Fotografi – Hulta

När man bläddrar i sina gamla fotoalbum

Publicerad den 6 november, 2025 av gunilla53

Ibland måste man gå längre bak i fotoarkivet än vad som finns i dator och hårddiskar. Det gjorde jag ikväll när jag sökte efter kort där både mamma och pappa var med. Vad jag kunde konstatera var att på den analoga tiden var mitt fotokunnande lika med noll. Hade jag inte haft kameror som i stort sett skötte sig själva hade det nog inte blivit nåt på filmrutorna. Jag visste tydligen ingenting om komposition, ljus och berättande… Ett hittade jag där jag tydligen av misstag åtminstone fått till nån sorts komposition med tredjedelsregeln rätt.

En sommar seglade vi i Kungsbackas skärgård och steg iland på en av öarna. På den högsta punkten stod maken och yngste sonen och spanade ut över fjorden. Bakom dem stod jag med kameran i högsta hugg. Här finns ju både en ganska intressant förgrund, ett mellanparti och en bakgrund som duger. Personerna står i den vänstra, övre tredjedelspunkten. Den röda dräkten kontrasterar fint mot allt det blå och bruna. Jag har fotat av det framkallade kortet varvid kvalitén nog inte direkt förbättrades.

Om nu detta är ett av mina bättre foton, hur ser då de sämre ut kan man fråga sig?

Vad vi ser på denna bild är ett fält med en litet djur. Detta ska då illustrera en campingplats vid Vätterns västra sida i närheten av Tidaholm, om jag minns rätt. På denna bild finns ingen komposition som gör den lättare att avläsa, färgerna är brunt och grönt, djuret (som är en liten hare tror jag) syns knappt. I övre högra hörnet finns ett par stolpar som effektivt leder blicken från djuret och ut ur bilden. I misstag har det blivit en vinjettering som en aning samlar ljuset i mitten av bilden.

Allt är dock inte fotografens fel denna gång. Vi hade aldrig sett en så konstig campingplats. Ett ganska stort fält där gräset slagits för nån tid sen och sen lämnats kvar medan det nya gräset växte upp igenom höet. Vad jag minns var vi alldeles ensamma där med vår enkla husbil. En natt där och sen drog vi vidare upp mot Dalsland, vandrade i en nationalpark (kanske Tresticklans?) och tog en tur in i Norge.

Men om jag vetat vad jag vet idag om fotografering så hade jag kanske lagt mig ner i gräset, satt på ett teleobjektiv, bländaren på stor öppning och fångat haren med en suddig men urskönjbar bakgrund. Det hade kanske fungerat, men fotot jag fångade då får mig ju i alla fall att minnas vår semestertur. Och det är ju huvudsaken, eller hur? För jag hade nog ingen systemkamera och inga teleobjektiv heller på den tiden.

Har jag blivit bättre på foto då? Nja, inte enligt tävlingsjuryer i alla fall. Men jag tröstar mig med att konkurrensen är stenhård i de sammanhangen. Ett av mina senaste foton är denna vy från Norrtälje.

Tagen i mitten av Oktober i år, när träden glödde i solen och speglade sig i ån. Nu fotad med en bra systemkamera med ett bra objektiv. Inte den bästa utrustningen som finns men betydligt bättre än de jag hade förr i världen. Säkert hade jag kunnat välja en annan vinkel, ett annat utsnitt och en annan komposition, men jag är nöjd med bilden ändå. Jag tycker att den berättar om höstkänslan i den vackra delen av staden.

Mariehamnare nu då?

Publicerad den 23 oktober, 2025 av gunilla53

Pappa blev 95 år

Så har vår gamla far gått vidare till en annan dimension. Han slöt sina ögon för sista gången på min 72:a födelsedag då jag var på resa. Han var den äldsta i vår släkt, den sista av Valdemar och Elidas barnaskara från Nedergårds.

Den sista tiden då jag tillbringade mycket tid med pappa på både sjukhuset och boendet blev jag varse hur otroligt trevliga o snälla personalen är på Strömsgården. Såg hur ömt de hälsade på pappa då de kom in i rummet och såg ur han lyste upp när de böjde sig och tog hans hand. Hur de satt vid hans säng och hjälpte honom att få i sig några tuggor. Dessa samariter som sköter våra gamla i det tysta är värda all uppskattning och tack.

I Roslagen

På resan till Västsverige hittade vi av en slump ett riktigt fint besöksmål nära Åland, nämligen Rådmansö i Roslagen nära Kapellskär. Vi stannade till där för frukost vid ett bageri/kafé tidigt på morgonen innan solen gått upp. Senare på hemvägen körde vi runt hela Rådmansö o stannade kort till i Gräddö. Dit vill jag nog åka när det är sommar för det verkar väldigt idylliskt. Vi gjorde även ett stopp i Norrtälje och vandrade längs älven i centrum. Där är verkligen vackert, i alla fall i förmiddagsljus. De gamla trähusen ger sekelskiftsvibbar och det känns som om man vandrar i en saga.

Flytten till stan

Nu har jag bott två månader i Mariehamn. Plötsligt bestämde jag mig för att flytta hit, men sanningen är nog att jag tänkt tanken ganska länge men inte riktigt vetat om och hur. Så dök den upp i flödet den lilla ettan nära dotter och barnbarn. Jag anmälde mitt intresse, fick komma och titta och kände att den passade mig. Som tur var kände hyresvärden detsamma.

Om man bott i ett hus med stor gård ett antal år så är det ingen lätt process att tränga ihop sig i en etta med liten uteplats. Mycket funderande över vad jag behövde ha med mig av möbler och husgeråd. Vad som skulle lämnas kvar och var det i så fall skulle förvaras eftersom min son med familj flyttade in i huset med alla sina ägodelar. Packa, bära, köra, bära, packa upp. Inte färdig än på långt när men ganska snart fick jag till det väsentligaste. Bland det viktigaste var min elektronikbänk med dator, skrivare o tv. Allt ihopkopplat med varandra så jag kan se på bilder på tv:n, titta på Youtube, hålla kontakt med omvärlden, redigera foton osv. Tv-program bryr jag mig inte så mycket om, just nu följer jag bara Idol. Nåt måste man ju ha att reta sig på…

En stor nackdel med stan är att det är upplyst på nätterna. Jag gillar att stå ute under stjärnhimmeln i den tysta mörka natten, men nu måste jag ta bilen för att hitta en plats där det inte finns gatlyktor.

Annars är ju stan mycket promenadvänlig med många stigar både genom skogsdungar och längs vikar och vattendrag. Redigt och välskött är det, stadsledningen värnar verkligen om invånarnas rätt till rekreation i naturen.

Denna yrsel!

Än så länge har jag inte tagit del av stans kulturutbud annat än biblioteket. Delvis på grund av de återkommande yrselattackerna då kristallerna i öronen vandrar runt. Nästan en i veckan har jag haft sen jag flyttade och då tar det två tre dagar att återfå balansen och krafterna. Det finns inget annat botemedel än att göra övningar för att få bort kristallerna. Efter senaste anfallet har jag kört övningarna ganska flitigt fast det tar emot. Jag får ont o ryggen och nacken av dem, men kan det rädda mig från några karuseller så tar jag hellre lite annan smärta.

Att fotografera

Även om jag fotograferar mycket så har fotografilusten inte riktigt varit densamma sedan min fotoklubbsvän Lennart hastigt gick bort i somras. Han var en entusiastisk fotograf som tyckte om att experimentera med sina bilder. Han berättade gärna hur han gjorde både vid fotograferingstillfället och i bearbetningen. Skicklig som han var så lyckades han bra i både klubbens egna tävlingar som i större sammanhang. Jag är så glad att jag lyckades få honom att skicka in bilder till Nordiska fotomästerskapet 2025 och att två av hans bilder blev antagna. Samtidigt fick även en annan fotoklubbsvän tre av sina bilder antagna och en belönades med HM, en fin utmärkelse. Och stolt får jag meddela att en av mina egna bilder blev antagen vid samma tävling.

Annars är det långt mellan vinsterna i fototävlingar. Just idag fick jag veta att jag fått ett accept i Vanda fotoklubbs Art of light. Fotot tog jag av mitt barnbarnsbarn i somras.

Länge sen sist

Publicerad den 18 september, 2024 av gunilla53

Var så länge sen jag skrev i bloggen att jag glömt bort hur jag hittar den o loggar in. Blev hjälpt nu när world press mailade och påminde om att årsavgiften snart ska betalas. Dom hade lagt en länk till min blogg i mailet och tydligen hade jag sparat inloggningen nånstans så det gick automatiskt. Bra så långt!

Jag har ju blivit med katt igen, en gammal honkatt som heter Olivia. Egentligen sonens katt som inte kom överens med den andra katten i familjen och därför fick flytta till mig.

Hon ger mig anledning till oro. Nu har hon varit borta 2,5 dygn. För en månad sen ungefär var hon borta 3 dygn innan hon kom gåendes genom grinden som om ingenting hade hänt. Få se om hon kommer snart?

Man har ju ingen aning om orsaken till att hon går iväg och blir så länge hemifrån. Lite misstänker jag att hon hälsar på hos nån och blir matad, krusad o uppassad. Nån som inte förstår att den där keliga katten har en matte som lockar o letar dygnet runt. Att katten har en hel familj som oroar sig.

I bakhuvudet finns tankar på bilar, rävar, örnar och andra farligheter men dessa måste jag pressa tillbaka o låta hoppet vinna. Snart kommer hon nog. I kväll, i natt eller i morgon.

I övrigt håller det på att bli höst fast sommaren inte vill släppa taget. Men det är oundvikligt och märks på att det mörknar så fort på kvällarna. I och för sig en bra sak för en som vill uppleva fina norrsken. Dessvärre är det ofta mulet när det utlovas sprakande himmel. Trots det har jag lyckats se ett par riktigt häftiga auroradanser i år. Och förevigat dem på foto. Det sägs att vi är inne i en period av starka soleruptioner som orsakar norrskenet vi ser så förhoppningen är väl att få uppleva det nån gång till.

Fick sotat i somras och köksspisen lagad efteråt så såg fram emot att elda o känna värmen sprida sig i huset. Det var dock svårt för varje gång jag tänt i spisen har det rökt in och jag har fått öppna både fönster o dörrar för att vädra ut röken. Tur att det ändå är så pass varmt ute ännu, annars hade jag nog slutat med försöken och satt in värmefläkt istället. Jag tror att anledningen till det dåliga draget är att skorstenen är kall och inte använd på flera månader. Eller jag hoppas det i alla fall. För i så fall ska det väl reda sig när jag eldat ett tag och fått värme i rökkanalen. Just nu får väl folk tåla att jag och allt jag använder luktar rök, för lukten biter sig fast ordentligt.

Jag hoppas jag ska skriva snart igen, nu när jag hittade bloggen på nytt. Vi höres!

Krönika kring ett foto

Publicerad den 7 april, 2024 av gunilla53

Fotot tog jag 31.3.2017 när jag gick mellan Mångstekta och Hulta i sällskap med 2 av barnbarnen.

Kamera Sony A 200, brännvidd 30 mm, f11, 1/640 s, ISO 3200. Förmodligen helt och hållet automatiska inställningar för det var före min manuella tid. Kudos till kameran som skötte allt utom valde motiv!

Det var en gråmulen, lite dimmig men skön dag. Naturen var i vila, men på nåt sätt märkte man att den ändå var i startgroparna och ivrig att starta våren. Min vana trogen riktade jag kameran mot allt möjligt (och omöjligt). Det som fångade mitt öga blev en bild. Pojkarna och jag pratade och tittade oss omkring. Jag tror att killarna njöt av promenaden lika mycket som jag gjorde. Detta var medan de var sex och nio år gamla och innan de absorberats av mobiler och datorer. De hittade roliga saker längs vägen och den yngsta var lika mycket i diket som på vägen. Ibland stannade vi till en stund för att riktigt ta in vårdagen.

Pojkarna ställde upp på ett roligt (men tämligen misslyckat) foto där det ser ut som om den äldre håller den yngre i sin hand

Intima landskap

Jag har alltid tyckt om fotot från vägrenen längst upp i bloggen, men jag har inte kunnat sätta tummen på varför. Inte förrän nu. Plötsligt förstår jag fotot och varför jag tycker om det. Och det beror på att jag satt mig in i vad fotografering av intima landskap är för något.

Det är ett av temana i Finlandssvenska fotoklubbars tävling 2024. Bilderna ska lämnas in i mitten av augusti och får vara fotade september 2023 till inlämningen. När jag hörde temat blev jag konfunderad, vad var det egentligen? Jag hade en aning, trodde jag, att det skulle vara mindre utsnitt av naturen, men det är inte hela sanningen. För mindre utsnitt av landskap kan också vara närbilder på växter, blommor, stenar, mossor och så vidare. Och då blir det porträtt av det avbildade, inte ett intimt landskap. Växter, blommor, stenar och mossor kan vara med på intima landskap men bara som en ingrediens i bilden, en del av helheten.

Jag hittade turligt nog en kurs på Moderskeppet som handlade just om fotografering av intima landskap. (Kostade mig förnyad medlemsavgift på ca 100 euro!) Lärare är Patrik Larsson som också gett ut en bok med titeln ”Det knappt märkbara” med intima landskapsbilder. https://www.fotografpatriklarsson.se/bok

Såg nyss att han jobbat på Ålands folkhögskola också, det var en nyhet för mig! Drömmen vore ju att få honom att göra en workshop med oss på Fotoklubben Obscura!

Patrik nämnde den amerikanska pionjärfotografen Eliot Porter, 1901-1990, som kanske var den förste som riktade in sig på intima landskap och vars fotografier ställdes ut 1969 på Metropolitan museum of art och vars utställningskatalog man kan se på nätet https://www.metmuseum.org/art/metpublications/intimate_landscapes_photographs

Efter att ha tittat på både kurs och bilder började jag begripa vad det handlar om. För säkerhets skull sökte jag vidare och hittade även en artikel av Scott Aspinal som handlade om samma sak https://www.scottaspinall.com/intimate-landscape-photography/

Tja, vad handlar det om då? Jo, att avbilda en liten, eller lite större, bit av landskapet så att man som betraktare verkligen upplever den biten med alla aspekter och som en helhet. Inget ska framhävas mer än något annat, allt ska vara tillhörigt i bilden. Man ska undvika att få med himmel eftersom himlen oftast är så ljus så den drar uppmärksamheten till sig. Undantag kan vara mulna, dimmiga dagar då himlen blir ett grått töcken. Överhuvudtaget är mulna dagar bra dagar att fota intima landskap i eftersom stora skillnader i ljus o skugga inte gör bilden lugn och jämn som den ska vara.

Vad gäller brännvidder har jag förstått att man ska hålla sig till mellanskiktet, dvs 28-70, men att det lite beror på motivet. Är det längre bort kan man behöva ett tele för att få det utsnittet man vill ha. Det vill säga om man inte kan komma närmare själv. Bra att veta https://www.teknikifokus.se/guide-sa-fungerar-en-kamera

Stativet är ett måste för att kunna använda långa slutartider. Inne i skogen är det ofta ganska mörkt och särskilt mulna dagar behövs längre tider. Du ska inte heller öppna upp bländaren för mycket, f8-11 är bra för att få hela motivet i fokus. Slutartiden får då anpassas till det. Patrik menade även att stativet är bra för då saktas man ner och blir mera noggrann plus att man då tar in naturen på ett annat sätt än när man springer omkring med handhållen kamera. Fotografera intima landskap är en livsstil lika mycket som en fotogenre.

Efter att ha tittat igenom en stor del av mina bilder kan jag konstatera att det inte är många bilder som duger som intima landskap, men några finns det. Jag lägger in fler bilder från promenaden Mångstekta-Hulta 2017. Det verkar som om vädret plus omgivningen var de rätta för intima landskap den dagen, fast jag inte hade en aning om att det var det jag gjorde. Från nu och fram till mitten av augusti blir det att medvetet försöka fota intima landskap.

Nytt år – nya möjligheter

Publicerad den 4 januari, 2024 av gunilla53

Det är kallt, både ute o inne. Jag matar vedspisarna regelbundet och ser hur vedtraven i lidret minskar. Elpriset har stigit till otänkbara höjder så jag ryser när jag tänker på nästa elräkning. Hoppas verkligen att det inte blir en kall och lång vinter för jag är tvungen att använda elvärme i vissa rum.

Det är i alla fall ljusare nu. Särskilt när det är klart väder och solen tittar fram. Bra för humöret. Jag gillar verkligen inte mörkret under december, jag blir deprimerad och vill bara krypa under täcket och bli där tills våren kommer.

Bo på landet har ju sina fördelar, men just under den mörka, kalla tiden kunde jag likagärna bo i stan. Där finns något att göra och allt är inom promenadavstånd. Bio, museum, affärer, kaféer och annat lockar. När jag är här ute i periferin så vet jag knappt om jag får igång bilen när jag ska iväg nånstans och bil är enda möjligheten att komma härifrån. Snödrivor och halka gör det inte bättre. Även om jag har kommunal plogning så är det inte säkert de hinner komma ögonaböj och när de väl kommer så lämnar de plogvallar som ska röjas för hand.

För tillfället mår jag någorlunda bra (ta i trä), den långvariga förkylningen från hösten har övergått i sporadiska hostningar och nysning på morgonen. Dock har jag läst sönder ett öga som nu är grannrött där det ska va vitt. Eftersom jag inte får tag i de böcker jag vill läsa i pappersform så är jag tvungen att köpa eböcker som jag läser på min mobil och det är för ansträngande för mina ögon tydligen. Just nu läser jag en mycket intressant bok om Elvis. Har plöjt ca 350 sidor o har lika många kvar o vill gärna fortsätta men ögat sätter stopp nu. Vet att jag måste vila det ett tag.

Hittade en intressant passus om en fotograf, Alfred Wertheimer, som fotade Elvis under hans första år som rockidol. Blev ju tvungen att googla mera och hittade både foton och artikel om fotografen. En kombination om både fotografi och Elvis var ju riktigt som hittat! Läs själva här om fotografen https://www.latimes.com/local/obituaries/la-me-alfred-wertheimer-20141022-story.html

Dessa foton är underbara, han fotade utan blixt i befintligt ljus med handhållen kamera. Elvis o hans date var helt naturliga och till synes helt omedvetna om hans närvaro.

Jag vill alltid gå på djupet med det som intresserar mig, så nu är det Elvis som har min uppmärksamhet. Tror jag får hålla på ett bra tag att studera honom och hans korta, intensiva liv för det var en invecklad människa med oändlig talang men med mycket tragik och elände i bagaget.

Fick poäng på fotona idag

Publicerad den 15 november, 2023 av gunilla53

Två tävlingar avgjorda; Vanda fotoklubbs ”10:e obsession of light” och ”15:e Finland International Digital Circuit 2023”.

*Rugby on the screen. Taget i Paris i oktober 2023 under rugby VM. Fick 17 poäng.*

10:e obsession of light hade sex klasser till vilka man kunde sända in max 4 foton; öppen färg, öppen monokrom, natur, närbild, resefoto, street. Jag fick ingen accept, men ändå nöjd med rätt höga poäng i monokrom och street. Mitt bästa streetfoto fick 20 poäng av max 30. Det hade behövts 21 poäng för att det skulle ha fått accept. Sämst lyckades jag i Natur och närbild där mina poäng låg på 9-12.

15:e Finland International Digital Circuit 2023″ hade tre klasser; färg, monokrom och fotojournalism. Bilderna bedömdes i fyra finska salonger; 1:a Juensuu salon, 7:e Kuovola salon, 9:e Kuopio salon och 1:a Pieksämäki salon. Fotojournalism klassen blev min bästa med två accept i Juensuu salon och ett accept i Kuovola salon. I denna klass får bilderna inte vara planerade eller förändrade annat än att man får ta bort fläckar som orsakats av kameran och annan lätt sedvanlig bearbetning. För mig som ju är en betraktare ”på sidan av” passar detta tema tydligen bra. Även om jag sällan har nån viktig eller dramatiskt händelse att fota då jag går här hemma. Fotot jag lyckades bäst med är från Obscuras besök i Geta i somras. Olle guidade i Edos mack och jag knäppte rakt av. Antagligen har de sällan sett ett sånt ställe där i de finländska juryerna – eller så kände de igen sig?

Med tanke på att det är internationella tävlingar så är jag väldigt nöjd. De vinnande bilderna är fantastiskt bra så det är en ära att alls få några poäng i sammanhanget.

Ingen framgång i fotograferandet…

Publicerad den 20 mars, 2023 av gunilla53

Swedish International Exhibition of Photography 2023

Nä inte lyckas jag… men vet inte var jag är sämst – i själva fotandet, bearbetningen, valet eller presentationen?

Fotandet ja, det ligger lite nere just nu. Jag vet att jag skulle behöva försöka, men det blir inte av. Kylan, halkan, avsaknaden av trevliga motiv, för dåliga fotogrejer… Listan på ursäkter kan göras lång. Idag när jag tittar ut genom fönstret ser jag att det är dimmigt och det betyder bra fotoväder, men nej, inte är jag särskilt lockad av att gå ut.

Måste hitta nåt gammalt att fota. Gammalt är temat för Bildkvällen i morgon. Egentligen är allt jag har gammalt, men inte fint gammalt utan bara ointressant gammalt. Nå få se vad jag hittar på. Bildkvällarna är annars det roligaste i fotoväg just nu. Opretentiöst o med ett härligt litet gäng. Inspirerande, åtminstone tills man stängt dörren efter träffen, då brukar det ta slut igen.

Youtube är också inspirerande. Tänk så många bra inspelningar man hittar om man söker lite! Jag vet inte hur många fotoföredrag jag tittat på hittills. Som om man satt i publiken och tittade och lyssnade. Ofta är de timslånga och längre. Då tänker jag att det där måste jag pröva, men sen är det ett enormt hopp mellan att vilja o faktiskt göra. Jag måste ha piskan på ryggen för att det ska bli nåt gjort…

Mina fotokompisar är inte slöa. Ute mitt i natten och fotar norrsken och stjärnor eller åker iväg o vandrar med kameran i högsta hugg. Eller ställer upp stilleben hemma… om jag bara hade ett uns av den energin skulle jag va nöjd.

Bearbetningen då? Jodå, rent tekniskt kan jag väldigt mycket, t o m Photoshop har jag börjat förstå. Lightroom är mitt hemmaprogram där jag rör mig bekvämt, men säkert finns det verktyg jag inte riktigt behärskar där med. Ibland kör jag fast i bearbetningen, blir hemmablind och ser inte med fräscha ögon. Hamnar i likartade bearbetningar som i längden blir tråkiga. Jag saknar kreativiteten från förr om åren. Nu har jag blivit feg.

*Medveten kamerarörelse eller IMC som det också kallas. Canon digital Ixus 75, F2,8, 1/8 s. Fotat 2017. Färgförstärkt i efterhand.*

Ja och sen var det valet av bilder då. Alltid svårt i eget bildarkiv. Lättare att kunna välja bland andras bilder, men det är inte ofta mina val sammanfaller med andras har jag märkt.

Just nu trånar jag efter en begagnad kamera som är till salu. Men jag har inte råd varken med den eller de objektiv som jag skulle behöva till den. Eller jo, om jag väljer bort vinterveden för nästa år… alla normalt funtade människor skulle inte ens tänka tanken. Dessutom vet jag ju att det inte är kameran som avgör hur bra bilder man tar – men ändå finns längtan efter nåt bättre med flera megapixlar o bättre ISO-val. För nåt år sen köpte jag en ny kamera med 24 MP o enorm zoomkapacitet, Nikon B700. Problemet är att den är som en leksak i jämförelse med den robusta Nikon D 300 S som jag har. Så där ligger B700 oanvänd för det mesta. Vid rätt ljusförhållande tar den fantastiska bilder, men den känns inte rätt ändå. Så jag fortsätter att tråna…

Swedish International Exhibition of Photography 2023

Fick resultatet från Swedish International Exhibition of Photography 2023. Tror det var sämsta poängen jag fått hittills. Förut har jag legat ett eller två poäng från accept, men nu var det stora hopp. Får va nöjd ändå med att jag trots allt fick poäng. Visar några av bilderna här. August evening har jag tävlat med förut i Sommartävlingen, men den fick ingen placering då heller. Jag gillar bilden, kanske för att jag minns hur ljuvlig den kvällen var med den dalande solen som fick vattnet att bli gyllene. Crocusbilden är ganska gammal och mycket bearbetad. Dom svartvita är som dom är. Fick mitt högsta poäng i svartvitt för porträttet på Julius men av hänsyn till honom visar jag det inte här. Klicka på bilderna så ser du dom i original format.

Nu är dimman riktigt tät. Kanske borde jag maka mig ut i alla fall? Efter jag matat katten som nu behagat vakna på eftermiddagen efter att ha hållit mig vaken halva natten genom att trava omkring i sängen, hoppa upp o ned och till slut också hade omkull mitt brickbord med ett högt skrammel. Nå – på morgonen sov hon djupt och det fortsatte hon med tills nu… det blir väl en orolig natt igen, misstänker jag.

Ut o fota med er ni som har ork!

Long time – no see

Publicerad den 20 januari, 2023 av gunilla53

Ett jättelångt avbrott i skrivandet på den här bloggen har det varit. Skrivit blogg har jag gjort – men det har varit på den andra jag administrerar: https://obscura.blog/ för Fotoklubben Obscuras räkning.

Förra året var mardrömslikt. Jag hade mina kristallsjukeanfall på våren och både jag o maken var jättetrötta. Sen blev maken sjuk i akut leukemi med allt vad det innebär av behandlingar, medicinering och galopperande förlopp. En månads andningspaus fick vi i oktober då han mådde förhållandevis bra och vi båda kunde slappna av lite. Sen tog sjukdomen obarmhärtigt över och han dog i slutet på november. I samma veva fick jag covid mitt i begravningsbestyren men tillfrisknade ändå i god tid innan. Tyvärr blev flera av begravningsgästerna också sjuka – men alla har tillfrisknat, vad jag vet.

Som tur är har jag barn o barnbarn som har varit, och är, ett ofantligt stöd i denna svåra process. Det yngsta barnbarnet föddes i somras och fick lära känna sin farfar även om han kanske inte kommer att minnas det så bra, fast nånstans gömmer det sig i hans medvetande.

Vi skulle ha firat 50-årig bröllopsdag i vår, men nu blev det inte så. Det är svårt att fatta tidsrymden… att vi levde ihop i över 50 år. En tid som särbos, när jag flyttade hem till Åland och han blev kvar i Sverige några år med yngsta sonen som fortfarande gick i skola. Kvar i Sverige var även de båda döttrarna, medans äldsta sonen redan bodde på Åland med sin lilla familj. Det blev många långa bilresor mellan Västsverige och Åland under åren som följde. Yngsta sonen övningskörde den sträckan när han skulle ta körkort – lite ovanligt kanske, men han blev en baddare på att köra bil!

Sen följde några år av elände och sorg då äldsta dottern insjuknade i cancer och dog efter sex års kämpande och lämnade två små barn utan mamma. En sorg jag för min del kapslat in då jag tog hand om alla praktiska saker som följde. Ibland kommer den upp till ytan, särskilt när jag hör om andra som gått igenom liknande sjukdomar och speciellt nu när vi igen drabbades av cancer och död. Det är en förlamande känsla, en boja som håller allt tillbaka, som hindrar en från att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste. Kanske det skulle va bättre att låta sorgen ta över och gråta bort den, jag vet inte, tror inte nåt hjälper egentligen. När jag jobbade lät jag jobbet överskugga den personliga krisen, arbetsnarkoman utan gränser som jag är, med följd att jag flera gånger gick in i den omtalade väggen.

Allt har sin tid och tiden går obevekligt vidare om vi vill eller inte, nånstans ska jag väl komma igenom och landa med fötterna på jorden. Just nu känns inte ens jord och odling lockande. Men jag är säker på att det blir annorlunda när det blir ljusa, fina, varma dagar och allt börjar grönska. Då kommer säkert lusten tillbaka och jag ligger på alla fyra och sår o planterar igen.

Idag var det ett väldigt vackert väder. Kallt o frostigt, soligt och dimmigt på samma gång. Fotoväder sa min fotokompis. Jo jag var faktiskt en sväng ut med kameran, men utan jacka o mössa så det blev bara enstaka bilder hemma på gården eftersom jag höll på att frysa öronen av mig. Sen när jag var inne såg jag att det blev ännu vackrare när solen dalade ner över byn, men då blev det inga foton. Hoppas på fler fotogeniska väderdagar framöver…

Eländes elände och oj vad det är vackert i naturen nu

Publicerad den 24 maj, 2022 av gunilla53

Här sitter jag ute i en vilstol o sörjer över att jag bara orkar göra något vettigt korta stunder. I vanliga fall brukar jag den här tiden på året jobba i trädgården från bittida till sent. Gräva, rensa, plantera, så och vattna. I år är det fråga om mini-insatser. Jag har grävt o gjort iordning ett grönsaksland i potagen, ca 2×2 meter. Där planterade jag en rad självsådda salladsplantor, satte en rad gul lök, sådde en rad dill o en rad morot.

Det stora grönsakslandet är i samma status som jag lämnade det i höstas. Jag hoppas att vi åtminstone får en del uppfräst så jag får så mera morötter o rödbetor o får plantera de två squaschplantorna som grott inne. Maken fick inte igång fräsen så han har nu skruvat två dagar. Tur jag har tappat hörseln på en örat så jag inte hör alla svordomar… men enligt hans egen utsago får jag vara glad att han inte haft storsläggan nära där han varit för då skulle vi inte längre ha nån jordfräs – fungerande eller inte!

Fruktträden o bärbuskarna är helt översållade av blom o tillockmed jag hör hur det surrar av insekter i dem. Förhoppningsvis blir det frukt o bär i massor i år. Kanske naturen vet att det kommer att behövas?

Vi fick potatis i marken i helgen när dottern o barnbarnen var här. Pojkarna satt på sättmaskinen bakför traktorn o plockade i potatisen. Utan maskin skulle vi nog inte klara vinterbehovet. Fy sjutton för att va gammal o krasslig och inte klara av kroppsarbete!

Mina yrselattacker har kommit tillbaka. Tre de senaste två veckorna. En som ledde till stor dramatik o ambulansfärd till akuten. Den senaste nu på söndagen och den vill inte ge med sig. Går o vinglar. Har order av familjen att VILA men det är ju så jobbigt när allt förfaller runt mig. I alIa fall så verkar det som stress utlöser anfallen… fast nu sist så var det ett hastigt uppstigande från huksittande.

Sjukvården kan ingenting göra annat än be mig göra övningar. Dom hjälper inte… eller så gör jag dom fel.

Har varit symptomfri några dagar den här vintern/våren och det var underbart. Naturligtvis tog jag i för mycket då så jäkelstyget kom tillbaka. Om man skulle veta när man är ung o frisk hur hemskt det är att inte vara det så skulle man uppskatta att kunna arbeta dagen lång. Men nej, då klagar man på hur jobbigt det är och hur trött man blir. Aldrig är det riktigt bra.

Jag kan i alla fall njuta av allt som blommar nu, fast jag inte klarar mina vanliga promenader. Vår gård är grann av odlade o vilda blommor. Maskrosorna gör sig riktigt bra mot blommande körsbärsträd! Och bina älskar båda sorter. När man passerar bikuporna dessa soliga dagar slår doften av varm honung emot en på flera meters håll.

Mycket getingar på gång som letar boplats. Vi har dem inne i hallen (vet inte hur de kommer dit) så man måste tömma ur skoplaggen innan man sticker fötterna i dem. För två år sen var det likadant och jag blev stucken några gånger.

I övrigt så hoppas vi kunna åka till Västsverige och hälsa det nyaste barnbarnet välkommen när han väl kommit till världen i sommar. Nummer sju i ordningen blir han. Vårt första barnbarnsbarn har redan fyllt ett år. Släkten växer. Alla lika älskade – gammal som ung.

Idag kom poängkorten från obsession of light

Publicerad den 6 mars, 2022 av gunilla53

De var snabba från Vanda fotoklubb!

Inget accepterat foto men nöjd ändå med ganska höga poäng, särskilt med tanke på att det deltar fotografer från hela världen:

Obsession
Series: ”Color” (acceptance mark 18)

            ”butterfly orange” scored 13
            ”mocko evening” scored 17 (håller på denna ett tag)
            ”our sea” scored 12
            ”moors the boat” scored 16

Series: ”Monochrome” (acceptance mark 18)

            ”the men are talking” scored 11 (för personligt att lägga ut här)
            ”dandelion seeds” scored 15
            ”clouds over the bay” scored 14
            ”stella in the grass ” scored 17