Elvis – Hulta

Nytt år – nya möjligheter

Publicerad den 4 januari, 2024 av gunilla53

Det är kallt, både ute o inne. Jag matar vedspisarna regelbundet och ser hur vedtraven i lidret minskar. Elpriset har stigit till otänkbara höjder så jag ryser när jag tänker på nästa elräkning. Hoppas verkligen att det inte blir en kall och lång vinter för jag är tvungen att använda elvärme i vissa rum.

Det är i alla fall ljusare nu. Särskilt när det är klart väder och solen tittar fram. Bra för humöret. Jag gillar verkligen inte mörkret under december, jag blir deprimerad och vill bara krypa under täcket och bli där tills våren kommer.

Bo på landet har ju sina fördelar, men just under den mörka, kalla tiden kunde jag likagärna bo i stan. Där finns något att göra och allt är inom promenadavstånd. Bio, museum, affärer, kaféer och annat lockar. När jag är här ute i periferin så vet jag knappt om jag får igång bilen när jag ska iväg nånstans och bil är enda möjligheten att komma härifrån. Snödrivor och halka gör det inte bättre. Även om jag har kommunal plogning så är det inte säkert de hinner komma ögonaböj och när de väl kommer så lämnar de plogvallar som ska röjas för hand.

För tillfället mår jag någorlunda bra (ta i trä), den långvariga förkylningen från hösten har övergått i sporadiska hostningar och nysning på morgonen. Dock har jag läst sönder ett öga som nu är grannrött där det ska va vitt. Eftersom jag inte får tag i de böcker jag vill läsa i pappersform så är jag tvungen att köpa eböcker som jag läser på min mobil och det är för ansträngande för mina ögon tydligen. Just nu läser jag en mycket intressant bok om Elvis. Har plöjt ca 350 sidor o har lika många kvar o vill gärna fortsätta men ögat sätter stopp nu. Vet att jag måste vila det ett tag.

Hittade en intressant passus om en fotograf, Alfred Wertheimer, som fotade Elvis under hans första år som rockidol. Blev ju tvungen att googla mera och hittade både foton och artikel om fotografen. En kombination om både fotografi och Elvis var ju riktigt som hittat! Läs själva här om fotografen https://www.latimes.com/local/obituaries/la-me-alfred-wertheimer-20141022-story.html

Dessa foton är underbara, han fotade utan blixt i befintligt ljus med handhållen kamera. Elvis o hans date var helt naturliga och till synes helt omedvetna om hans närvaro.

Jag vill alltid gå på djupet med det som intresserar mig, så nu är det Elvis som har min uppmärksamhet. Tror jag får hålla på ett bra tag att studera honom och hans korta, intensiva liv för det var en invecklad människa med oändlig talang men med mycket tragik och elände i bagaget.

Love me tender…

Publicerad den 11 oktober, 2023 av gunilla53

…var väl inte en lämplig film ikväll, men nu blev det den i alla fall. Eller så passade den precis in i dagens tema…

Elvis första film från 1956 där han spelar Cliff, den yngsta brodern i en brödraskara om fyra. Han som blev hemma på gården när de äldre bröderna drog ut i inbördeskriget. Fyra år är de borta och därhemma får de besked att Vance, den äldsta stupat i kriget.

Hans fästmö har väntat troget men när beskedet kommer att Vance dött ger hon upp väntan och gifter sig med den unge glade spelevinken Cliff. Vance är inte död utan återvänder med de andra två bröderna till gården. Det blir mycket komplicerat på flera sätt. Vance och Cathy har fortfarande känslor för varandra men lyckas övertyga Cliff att så inte är fallet. Dessutom söks Vance av ett uppbåd för att ha rånat krigsmotståndarna som sen avgick med seger.

Det är en sorglig film, bortsett från några sånger som Cliff sjunger på en marknad. Men sen får bedrövligheterna övertaget och det slutar illa, riktigt illa.

Elvis spelade inte huvudrollen i denna film, det gjorde Richard Evan och Debra Paget. Trots det dominerades filmen av unge Elvis. Singeln Love me tender sålde 1 miljon ex innan den släpptes och filmen som egentligen skulle heta The Reno brothers döptes hasta la vista om till Love me tender. Åtminstone 3 miljoner har sålts fram till nu.

När filmen premiärvisades grät Gladys, Elvis mor, under det sorliga slutet. Japp, jag fällde också en och annan tår ikväll…

In his book Me And A Guy Named Elvis, Jerry Schilling recounts the atmosphere inside Loew’s State Theater in Memphis during the premiere screening: ”The screams of the girls around me made it just about impossible to follow the story. This was the first time I’d seen an audience treat a film like it was a live concert, loudly responding to every move made and word uttered by their favorite star.

Filmlördag under oväderskvällen

Publicerad den 8 oktober, 2023 av gunilla53

Som ni vet har jag fullständigt snöat in på Elvis Presley. Han intresserar mig både som människa och fenomen. Därför har jag nu en längre tid läst, lyssnat och tagit reda på allt jag kan om honom.

Det lovades en stormig helg här och därför ställde jag in planerade saker och höll mig hemma och inomhus mest hela tiden. När kvällen kom tänkte jag att jag kan ju se på Elvisfilmer så länge elen fungerar – och det gjorde den faktiskt hela kvällen. Därför har jag sett TRE filmer på raken!

De första hörde till hans senaste produktion och de var ganska bedrövliga båda två. Jag ser originalversionerna utan textning och vissa har så dåligt ljud att jag bara uppfattar en liten del av vad som sägs, resten är gissningar. Men- jag tror inte jag missar nåt viktigt…

Paradise Hawaiian style från 1966 handlar om en pilot (Elvis) som kommer till Hawaii för att starta ett helikopterföretag med sin kompis. Det mesta går fel (i misstag) och han håller både på att tappa företag och kompis innan det till slut reder upp sig. Det vimlar av lättklädda damer och partys. Det jag har riktigt svårt för är dansstilen från dessa år; kan det ha kallats ”shake” kanske? Folk står och skakar på rumpan och flänger med armarna. Jag dansade nog själv likadant runt 1970, men det gör det inte lättare att se, snarare svårare. Och Elvis han sjunger riktigt fåniga sånger utan mening. Han var så utled på de dåliga filmmanusen på den tiden att man märker det på det oengagerade agerandet. Han har dubbat sångerna efteråt och det är INTE ens läppsynkat – fy för den lede. Han är lite småfet och översminkad och ids inte ens försöka agera. Det enda roliga i den filmen är vyerna över Hawaii och en liten flicka som hänger med Elvis lite överallt. Det var också trevligt att slippa reklam – hela filmen utan avbrott!

Reklam slapp jag dock inte i nästa film, Easy come- easy go. Den handlar om en marinofficer (Elvis) som hittar ett båtvrak med en skattkista (!) och beslutar sig för att plocka upp skatten när han slutar i marinen. Där finns ett annat båtgäng som också vill ha tag i skatten. Ruffel och båg, slagsmål nu o då och på det en gammal tv-stjärna som utger sig för att vara kapten men är rädd för vatten. Många sköna lättklädda damer, samma eländiga dansande och partajande plus lite yoga och fria konstgrupper inslängda här och där. Elvis håglösa sjungande vid de mest bisarra tillfällen gör inte filmen bättre. Och reklamen var tredje minut… det värsta är att ljudet på reklamen är flera gånger högre än filmljudet. Därför satt jag beredd, höll för mitt hörande öra och klickade bort reklamen så fort jag hann.

Men sen, ni! Sen såg jag en riktig film med Elvis, som belönade mig för att ha genomlidit de första två. Den hör till hans första filmer och gjordes 1958 – King Creole, vilket lyft! En svartvit film med bra skådespelare och bra scenografi. Elvis spelar en ung man, Danny, som är bitter efter att hans mamma dött några år tidigare och hans pappa tappade livslusten. Han jobbar före och efter skoltid för att tillsammans med sin lite äldre syster försörja familjen när pappan är arbetslös. Efter ett slagsmål på skolgården får han besked att han inte får sin examen som det var meningen. Då börjar han istället jobba mera på ett hak där han en dag utmanas att sjunga. Och det han sjunger är en av Elvis bästa låtar till denna dag; Trouble. Se ett klipp från filmen .

Sen följer en räcka med invecklade intriger och däremellan står Elvis på scenen som sin rollfigur och framför låtar på sitt oefterhärmliga sätt. Man förstår verkligen varför han hade sån framgång då han uppträdde i början av sin karriär. I filmen finns två kvinnor som Danny dras till, men inte själlösa, avklädda dockor som i de senare filmerna, utan riktiga kvinnor med en historia.

Filmningen, ljuset, ljudet och dekoren är fantastisk i denna noirfilm. Varenda ord kan uppfattas utan problem. Den får 10 av 10 poäng av mig. Se den!

Jag önskar att Elvis fått utvecklas i liknande filmer istället för att göras till en sjungande narr i s.k. filmer som bara skulle dra in pengar på hans namn. Fy för överste Parker som lyckades förstöra Elvis. Fy, fy, fy!