Blogg

Dag 2: Louvren

Publicerad den av gunilla53

Kallt väder idag, runt 12 grader. Först lite halvmulet o sen soligt men blåsigt. Vissa parisare här har inte vant sig sen det var 25 grader varmt för två dagar sen, så de går fortfarande i shorts. Vi är påpälsade. Resten av veckan lovas varmare men mulet o regnigt i slutet.

Trots att jag varit i Paris förut så har jag inte besökt Louvren förrän idag. Vi hade förbokade o betalda biljetter så det var bara att hitta ingången o gå in – trodde vi. Men att hitta nån ingång var inte så lätt. Vi gick över innergården o kom ut på planen med pyramiderna. Där började det bildas köer o vi ställde oss i en kö som sakta rörde sig framåt. Det fanns flera köer o vi undrade om vi stod i rätt kö. Efter att ha frågat en vakt fick vi veta att vi stod i fel kö och flyttade oss till den rätta. Beroende på om man har tiden på halvtimme eller heltimme är det olika köer.

HUR SKA MAN VETA DET NÄR MAN ÄR LÄNGST BAK I KÖN???

Nåja, vi kom igenom nålsögat och åkte rulltrappa ner under pyramiden till entrén. Efter att ha låst in jackor o väskor så tog vi fikapaus och planerade hur vi skulle ta oss an denna monumentala byggnad. Sällskapet ville i första hand se Mona-Lisa så vi begav oss på tur till henne. Överallt fanns det skyltar åt vilket håll tavlan fanns. Eftersom det var ganska tidigt på dagen var det inte så mycket folk i salarna, men i Mona-Lisa rummet var det knökfullt. Jag valde att se tavlan på avstånd men Josefina o Julius köade för att få 5 sekunder framför den. Jack tyckte att folkmängden och ljudnivån var för jobbig så därför delade vi på oss: jag o Julius gick för sig o Josefina o Jack för sig.

Jag var mest intresserad av målningar så därför vandrade vi omkring i dessa gallerier. Nya salar dök upp hela tiden men då och då passerade vi samna rum igen. Till slut visste vi inte var vi var (fastän Julius hävdade bestämt att han visste precis hur vi skulle gå). När vi sen skulle träffas allihop för lunch så tog det oss en halvtimme att hitta mötesplatsen.

Efter lunchen delade vi på oss igen efter att ha varit i salen med franska kronjuvelerna. Nu vandrade vi igen igen genom måleriet flera varv och letade efter Liberte tavlan utan att hitta den.

Sen nerför trapporna till antikens utrymmen. Därifrån var det nästan omöjligt att hitta tillbaka till entré/utgång. Vi var tvungna att fråga en funktionär. Lika svårt hade Josefina o Jack att hitta utgången.

Jag var nöjd med att ha sett en Turner-målning. Har massor av foton i min kamera så får väl gå igenom dom när jag kommer hem och återuppleva Louvren. Sex timmar totalt blev det i Louvren.

Väl ute hämtade vi lite luft i Jardin Tuilerie, men sen åkte vi buss hem och käkade middag i lägenheten. Otroliga 17500 meter gångna idag. Benen börjar bli ansträngda o höftlederna värker.

Imorgon är inget bokat men de stora varuhusen lockar. Vårt unga modelejon vill se om och vad han kan utöka sin garderob med. Jag vill hitta en kylskåpsmagnet till min resesamling.

Resedagbok Paris 15.10

Publicerad den av gunilla53

Etapp 1 från Åland till Arlanda var ju lagom rolig. I o m att Eckerölinjens ena bilhylla kraschade så bytte vi till Finnline som strax meddelade att de inte skulle gå in till Åland eftersom det utlovades hård vind. Visserligen meddelade Eckerö att dom tänkte köra på lördagen, men vi vågade inte lita på det utan bokade Vikingline till Stockholm istället. Och hoppades att dom skulle vika in till Mariehamn. Vilket dom faktiskt gjorde.

Som tur var hade vi hytt för 7 tim utan känns inte som ett alternativ. Något hade hänt i ett par av hytterna för de hade fläktar som vädrade ur dem. Kan säga att det luktade bajs… nå sånt händer den bästa. Vet av egen erfarenhet.

Vi åt vår brunch i ett av kafeerna eftersom buffen var fullbokad. Personalen i kafeet var verkligen inte vänliga o glada. Alla hade nog en väldigt dålig dag?

Vår duktiga chaufför/dotter kom under resan på att vi nog anländer till Stadsgårdskajen istället för Värtahamnen som vi först trodde. Varken hon eller jag gillar att köra mitt igenom Stockholms intensiva trafik. Det fanns tyvärr inget alternativ, bara att acceptera faktum.

Utrustade med Google map och två kartläsare begynte vi färden. Visade sig att kartläsarna hade lite olika uppfattning om vilken väg vi skulle ta. Jag som är äldst fick bestämma. Då började det hagla o regna så man knappt såg bilen framför.

Tack vare dottern klara vi detta moment och kom helskinnade ut ur Stockholm och vidare till Arlandastad. Där hade vi hotellrum bokat på Connect hotell. En mycket vänlig ung man stod i receptionen. Läste för ett tag sen en dålig recension av det hotellet, men vi tyckte det var toppen.

Efter en nästan sömnlös kort natt var det dags att stiga upp vid 3-tiden, klä på sig o åka transfer till flygplatsen. Vi fick boarda planet från Gate 13 (vad annars?)

Flygturen gick riktigt bra. Dotter o barnbarn satt bredvid varandra medan jag satt bredvid ett ungt par. Mannen somnade nästan genast med manspreadade ben, varav ett var på min plats. Det gjorde inget, jag kunde ju sitta med mina ben ihop på ena sidan min plats. Och sover man så stör man inte… jag somnade också lite senare o vaknade när planet började gå neråt.

Flygplatsen Charles de Gaulle är stor. Efter lite funderande tog vi tåget till Gard de Nord, även den stor. Därifrån Metron med ett byte. Lite som vanligt så är det ganska mycket strejker i Paris så bussarna gick inte som dom skulle. Några meter promenad till lägenhetshotellet. Fem trappor upp utan hiss i ett gammalt hus tig andan ur oss när vi bar upp väskorna. Men det är väldigt centralt, arrondisement 2!

Love me tender…

Publicerad den av gunilla53

…var väl inte en lämplig film ikväll, men nu blev det den i alla fall. Eller så passade den precis in i dagens tema…

Elvis första film från 1956 där han spelar Cliff, den yngsta brodern i en brödraskara om fyra. Han som blev hemma på gården när de äldre bröderna drog ut i inbördeskriget. Fyra år är de borta och därhemma får de besked att Vance, den äldsta stupat i kriget.

Hans fästmö har väntat troget men när beskedet kommer att Vance dött ger hon upp väntan och gifter sig med den unge glade spelevinken Cliff. Vance är inte död utan återvänder med de andra två bröderna till gården. Det blir mycket komplicerat på flera sätt. Vance och Cathy har fortfarande känslor för varandra men lyckas övertyga Cliff att så inte är fallet. Dessutom söks Vance av ett uppbåd för att ha rånat krigsmotståndarna som sen avgick med seger.

Det är en sorglig film, bortsett från några sånger som Cliff sjunger på en marknad. Men sen får bedrövligheterna övertaget och det slutar illa, riktigt illa.

Elvis spelade inte huvudrollen i denna film, det gjorde Richard Evan och Debra Paget. Trots det dominerades filmen av unge Elvis. Singeln Love me tender sålde 1 miljon ex innan den släpptes och filmen som egentligen skulle heta The Reno brothers döptes hasta la vista om till Love me tender. Åtminstone 3 miljoner har sålts fram till nu.

När filmen premiärvisades grät Gladys, Elvis mor, under det sorliga slutet. Japp, jag fällde också en och annan tår ikväll…

In his book Me And A Guy Named Elvis, Jerry Schilling recounts the atmosphere inside Loew’s State Theater in Memphis during the premiere screening: ”The screams of the girls around me made it just about impossible to follow the story. This was the first time I’d seen an audience treat a film like it was a live concert, loudly responding to every move made and word uttered by their favorite star.

Filmlördag under oväderskvällen

Publicerad den av gunilla53

Som ni vet har jag fullständigt snöat in på Elvis Presley. Han intresserar mig både som människa och fenomen. Därför har jag nu en längre tid läst, lyssnat och tagit reda på allt jag kan om honom.

Det lovades en stormig helg här och därför ställde jag in planerade saker och höll mig hemma och inomhus mest hela tiden. När kvällen kom tänkte jag att jag kan ju se på Elvisfilmer så länge elen fungerar – och det gjorde den faktiskt hela kvällen. Därför har jag sett TRE filmer på raken!

De första hörde till hans senaste produktion och de var ganska bedrövliga båda två. Jag ser originalversionerna utan textning och vissa har så dåligt ljud att jag bara uppfattar en liten del av vad som sägs, resten är gissningar. Men- jag tror inte jag missar nåt viktigt…

Paradise Hawaiian style från 1966 handlar om en pilot (Elvis) som kommer till Hawaii för att starta ett helikopterföretag med sin kompis. Det mesta går fel (i misstag) och han håller både på att tappa företag och kompis innan det till slut reder upp sig. Det vimlar av lättklädda damer och partys. Det jag har riktigt svårt för är dansstilen från dessa år; kan det ha kallats ”shake” kanske? Folk står och skakar på rumpan och flänger med armarna. Jag dansade nog själv likadant runt 1970, men det gör det inte lättare att se, snarare svårare. Och Elvis han sjunger riktigt fåniga sånger utan mening. Han var så utled på de dåliga filmmanusen på den tiden att man märker det på det oengagerade agerandet. Han har dubbat sångerna efteråt och det är INTE ens läppsynkat – fy för den lede. Han är lite småfet och översminkad och ids inte ens försöka agera. Det enda roliga i den filmen är vyerna över Hawaii och en liten flicka som hänger med Elvis lite överallt. Det var också trevligt att slippa reklam – hela filmen utan avbrott!

Reklam slapp jag dock inte i nästa film, Easy come- easy go. Den handlar om en marinofficer (Elvis) som hittar ett båtvrak med en skattkista (!) och beslutar sig för att plocka upp skatten när han slutar i marinen. Där finns ett annat båtgäng som också vill ha tag i skatten. Ruffel och båg, slagsmål nu o då och på det en gammal tv-stjärna som utger sig för att vara kapten men är rädd för vatten. Många sköna lättklädda damer, samma eländiga dansande och partajande plus lite yoga och fria konstgrupper inslängda här och där. Elvis håglösa sjungande vid de mest bisarra tillfällen gör inte filmen bättre. Och reklamen var tredje minut… det värsta är att ljudet på reklamen är flera gånger högre än filmljudet. Därför satt jag beredd, höll för mitt hörande öra och klickade bort reklamen så fort jag hann.

Men sen, ni! Sen såg jag en riktig film med Elvis, som belönade mig för att ha genomlidit de första två. Den hör till hans första filmer och gjordes 1958 – King Creole, vilket lyft! En svartvit film med bra skådespelare och bra scenografi. Elvis spelar en ung man, Danny, som är bitter efter att hans mamma dött några år tidigare och hans pappa tappade livslusten. Han jobbar före och efter skoltid för att tillsammans med sin lite äldre syster försörja familjen när pappan är arbetslös. Efter ett slagsmål på skolgården får han besked att han inte får sin examen som det var meningen. Då börjar han istället jobba mera på ett hak där han en dag utmanas att sjunga. Och det han sjunger är en av Elvis bästa låtar till denna dag; Trouble. Se ett klipp från filmen .

Sen följer en räcka med invecklade intriger och däremellan står Elvis på scenen som sin rollfigur och framför låtar på sitt oefterhärmliga sätt. Man förstår verkligen varför han hade sån framgång då han uppträdde i början av sin karriär. I filmen finns två kvinnor som Danny dras till, men inte själlösa, avklädda dockor som i de senare filmerna, utan riktiga kvinnor med en historia.

Filmningen, ljuset, ljudet och dekoren är fantastisk i denna noirfilm. Varenda ord kan uppfattas utan problem. Den får 10 av 10 poäng av mig. Se den!

Jag önskar att Elvis fått utvecklas i liknande filmer istället för att göras till en sjungande narr i s.k. filmer som bara skulle dra in pengar på hans namn. Fy för överste Parker som lyckades förstöra Elvis. Fy, fy, fy!

Flera tankar: social interaktion

Publicerad den av gunilla53

Fortsätter utveckla funderingar i Elvis-ljuset.

Han hade en karismatisk framtoning på scenen. Gav allt o lite till till publiken. Efteråt drog han sig tillbaka till sin hotellsvit och stängde in sig där med sin stab av medarbetare o vänner, den s.k. Menphismaffian. Och när filminspelningar och turneer var slut stängde han in sig i sitt sovrum på hemgården Graceland, ibland flera veckor i sträck. Han hade svårt att umgås med nya bekantskaper och var allmänt osocial. Man kan tro att det berodde på att han aldrig fick va ifred för folk eftersom han var kändis, med det är nog bara en del av sanningen.

Jag känner igen mig själv i detta beteende. Det går bra att agera och va utåtriktad vid åtaganden när jag vet vad som förväntas av mig, tex leda ett möte eller ha högläsning eller anordna nåt event. Men det tar på krafterna så sen måste jag dra mig tillbaka för återhämtning och bara träffa de allra närmaste.

Normalt socialt umgänge är jättejobbigt tycker jag. Med tiden har jag lärt mig att undvika jobbiga situationer. Går inte på kalas o event där det är risk för att man måste prata ”väder” med folk. Missar en del roliga grejer på grund av det.

Har ibland utsatt mig för rena plågan eftersom jag så gärna vill göra intressanta och lärorika saker. Till exempel när jag åkte till Sverige på en naturfotoworkshop med helt främmande människor. Det värsta på den resan var samvaron på kvällen med middag o mingel. Då hade jag ändå fotograferat en hel dag med de andra deltagarna o ledaren och lärt känna dem i det sammanhanget lite. De var jättetrevliga allihop och jag trivdes verkligen i deras sällskap och lyckades få långvariga relationer till en par personer, men småprat över en middag är verkligen min akilleshäl.

Elvis var känd för att va väldigt artig och trevlig, kallade alla sir och mrs. Han var alla till lags och det tog också på krafterna så i den inre kretsen kunde han va riktigt elak ibland för att lätta på trycket.

Det där att va alla till lags är ett annat elände jag också lider av. Till slut har jag tappat bort mig själv och min egen vilja och blir alldeles vimmelkantig. Då måste jag backa, backa ur sammanhang som äter upp mig och folk som har för stora förväntningar. Ta en paus för att hitta mig själv igen. Hoppeligen blir jag inte så elak som Elvis mot de mina för jag har ju inte hans enorma press på mig.

Så förmätet, tänker ni som läser, att jämföra sig med världens största underhållare! Nej, jag jämför mig inte med honom, men jag hittar paralleller i beteendet. Benar ut och försöker ringa in.

Lyckliga ni som har lätt för att umgås! Så berikande för själen att kunna dela med sig och ta in och delta med hela sin varelse i det sociala sammanhanget. Vara med istället för att iaktta och stå på sidan om.

Det är säkert samma anledning som gör att jag alltid går ett steg bakom mitt promenadsällskap. Då kan jag betrakta istället för att delta.

Nog om detta för idag. I övrigt har jag kärrat in 15 skottkärrslass ved och nu måste jag vänta på lite baxarhjälp innan jag kan köra in resten.

Trava ved o tänka på blå ögon

Publicerad den av gunilla53

Nu har vi fina dagar och passligt väder att äntligen dra bort presseningarna från vedhögen och kärra in klabbarna i lidret. Ja, jag lastar kärran o kör in den i vedskjulet och travar veden i prydliga staplar. Det behövs inte mycket tankemöda för att klara det jobbet, det går liksom på rutin. Så tankarna vandrar iväg i andra banor. Nu ska jag dela med mig av dagens tankar.

På sistone har det blivit mycket Elvis. Lyssnar på låtarna, tittar på korta o långa youtube-inslag, läser böcker om honom. Daglig Elvisdos är nödvändig…

Elvis hade blå, intensiva, gnistrande ögon. När jag tänker efter så har jag alltid varit svag för blå ögon. Min första stora kärlek hade klarblå ögon. Jag var nio-tio år och han var ganska många år äldre. Förälskelsen höll i sig många år. Undrar om han anade nåt? Mest tyckte han väl att jag var en retfull, irriterande unge. Om han alls tyckte nåt.

Nästa allvarliga förälskelse råkade jag ut för när jag gick i åttan. Samma klarblå ögon. Vi hade ett litet oskyldigt förhållande ett tag innan han gjorde slut för att bli ihop med sin nuvarande fru. Så kan det gå… Hade sånär glömt vårt lilla kuttrasju tills jag av en slump råkade se honom för nån vecka sen. Måste va ca 55 år sen så inte konstigt sånt faller i glömska – eller kanske hade jag förträngt det p g a hur det slutade?

Sen gick det några år och jag blev 17. I en djup hjärtesorg råkade jag träffa min blivande make. Med vackra blå ögon som ibland skiftade både i grönt och grått, beroende på sinnesstämning. Med så långa ögonfransar att de flesta tjejer skulle blivit avundsjuka. Han behövde inte svärta dem så som Elvis gjorde med sina, de syntes ändå.

Kanske är min Elvistripp ett sätt att kunna minnas utan att gå sönder? Att få återuppleva de fina minnena. En genväg? Ett säkert sätt eftersom jag aldrig träffat Elvis och han varit död i 46 år? Men jag börjar förstå att det finns många berörelsepunkter.

Livet går kringelikrokvägar, men förhoppningsvis framåt

Vem pratar jag med här i min ensamhet?

Publicerad den av gunilla53

Jag pratar mycket för mig själv, dom som hör mig tror väl att jag blivit tokig på riktigt.

Jag pratar med alla växter, blommor o grönsaker o buskar o träd. Jag berättar vad jag gör eller tänker göra, jag gullar med dom o tröstar dom. Jag lider med dom när dom inte mår bra och pratar om hur vi ska lösa det.

Guldfisken säger inte så mycket och är inte särskilt sällskaplig av sig heller, trots att jag skött den inne hela vintern.

Insekter är riktigt bra att ha som sällskap o prata med. Är lite tveksam till getingarna som gärna gör mig sällskap både ute o inne, men kan inte tänka mig att sopa bort böllor eller använda gifter så länge de är vänligt sinnade. Hoppas det är ömsesidig respekt.

Hittade den här bäcken i Getaskogen för ett tag sen. Höckböleholmens naturreservat. Ljuvlig promenadplats.

Fåglar pratar högljutt med mig och är en ständig källa till glädje. Även den kolliga skatan som byggt bo i kaprifolen vid grinden och slänger torra kvistar omkring sig. Maken förde krig mot skatorna men nu när jag är ensam här lär dom väl snart ha bon i alla buskar runt gården.

Inte undra på att skatan byggde bo här, det såg ju ut som ett skatbo redan innan… Måste klippa ner allt i höst. Hoppas både kaprifolen och rosen i den klarar sig.

Jag pratar ganska mycket med maken som gick bort i höstas. Han pratar inte med mig på riktigt utan jag hör vad han säger i tankarna och så svarar och kommenterar jag. Eller så berättar jag för honom vad jag gör.

Efter mer än 50 år ihop så vet man vad den andra skulle ha sagt om den kunnat. Han hade många kommentarer om allt mellan himmel och jord medan han levde. Vi hade livliga diskussioner och grälade om mycket. Så jag vet vad han tycker och nu kan jag föra diskussionen vidare, fast det blir lite ensidigt, det medger jag. Och oftast får jag sista ordet… till omväxling. ( Nu hör jag att han säger att det har jag alltid fått.)

Maken som förtöjer båten. Han var kunnig på det mesta och hade åsikter om allt.

Jag frågar ofta var han ställt saker. Att gå in i garagets verkstadsdel är som att komma in i en höstack o leta efter en nål. Men han vägleder mig rätt bra där, för det händer att jag hittar det jag söker.

För ett tag sedan märkte vi att svetsen var påkopplad och väl har varit det ett halvår minst. Inte undra på att elräkningen varit hög trots att jag sparade så mycket som möjligt! Förmodligen var han ute och svetsade när han mådde lite bättre och sen skulle han fortsätta men blev antagligen så dålig så han inte kunde. Och inte kom han ihåg att säga åt oss heller att dra ur svetsen ( eller så är det jag som inte kommer ihåg att han gjorde det?). Nåja, nu är det fixat i alla fall och ingen skada skedd.

Annars har jag barnen att prata med. Äldsta sonen som bor nära får finna sig i att bli uppringd titt som tätt o svara på frågor, tex hur man får upp chucken på borrmaskinen när man vill byta verktyg. Det var ju en sak som var svår att besvara över telefon, så det får han visa handgripligen sen.

Med dottern pratar jag så gott som dagligen om ditt o datt. Messenger är en välsignelse när man pratar länge. Hade vi inte det skulle telefonräkningarna braka i höjden. Till vardag o fest är det henne jag vänder mig till. Vi lever i symbios med varandra. Eller jag lever i symbios med henne i alla fall… ha ha!

Yngste sonen o hans familj finns där att ta ett samtal med när man längtar, men de bor långt bort så det är långt mellan gångerna som vi träffas på riktigt. Fast snart bär det iväg dit! Yngste sonen är inte den som babblar i onödan men när det krisar sig är det aldrig fråga om hur mycket han ställer upp för vimsiga mamma…

För snabba uppcheckningar är Discord toppen. Jag vet att ungdomarna nästan alltid är uppkopplade där. Och mina datamentorer finns där och svarar snabbt på frågor.

Min far o jag hörs över telefon nu och då när vi inte syns o pratar bort en stund ansikte mot ansikte i Vårdö. Nu har han ju en telefon som lever ett eget liv o kopplar bort både telefonnummer o samtal ibland – eller möjligen kan det va handhavarproblem, som det så fint heter nuförtiden.

Övriga släktingar har jag mera oregelbunden kontakt med, men de finns där, ett telefonsamtal bort – eller på messenger.

Mina fotokompisar för jag messenger- och Discorddiskussioner med nu o då. Närhelst jag får en ny idé slänger jag ut den i våra grupper. Och det är ganska ofta… med dåligt minne så gäller det att häva ur sig tvärt, annars glöms det bort. Eftertanke o analys får komma sen, ha ha!

Så nu vet ni vem jag pratar med, här i den underbara stillheten i vårt lilla hörn av Hulta. Ensamvargens fristad.

Ingen framgång i fotograferandet…

Publicerad den av gunilla53
  1. Swedish International Exhibition of Photography 2023

Nä inte lyckas jag… men vet inte var jag är sämst – i själva fotandet, bearbetningen, valet eller presentationen?

Fotandet ja, det ligger lite nere just nu. Jag vet att jag skulle behöva försöka, men det blir inte av. Kylan, halkan, avsaknaden av trevliga motiv, för dåliga fotogrejer… Listan på ursäkter kan göras lång. Idag när jag tittar ut genom fönstret ser jag att det är dimmigt och det betyder bra fotoväder, men nej, inte är jag särskilt lockad av att gå ut.

Måste hitta nåt gammalt att fota. Gammalt är temat för Bildkvällen i morgon. Egentligen är allt jag har gammalt, men inte fint gammalt utan bara ointressant gammalt. Nå få se vad jag hittar på. Bildkvällarna är annars det roligaste i fotoväg just nu. Opretentiöst o med ett härligt litet gäng. Inspirerande, åtminstone tills man stängt dörren efter träffen, då brukar det ta slut igen.

Youtube är också inspirerande. Tänk så många bra inspelningar man hittar om man söker lite! Jag vet inte hur många fotoföredrag jag tittat på hittills. Som om man satt i publiken och tittade och lyssnade. Ofta är de timslånga och längre. Då tänker jag att det där måste jag pröva, men sen är det ett enormt hopp mellan att vilja o faktiskt göra. Jag måste ha piskan på ryggen för att det ska bli nåt gjort…

Mina fotokompisar är inte slöa. Ute mitt i natten och fotar norrsken och stjärnor eller åker iväg o vandrar med kameran i högsta hugg. Eller ställer upp stilleben hemma… om jag bara hade ett uns av den energin skulle jag va nöjd.

Bearbetningen då? Jodå, rent tekniskt kan jag väldigt mycket, t o m Photoshop har jag börjat förstå. Lightroom är mitt hemmaprogram där jag rör mig bekvämt, men säkert finns det verktyg jag inte riktigt behärskar där med. Ibland kör jag fast i bearbetningen, blir hemmablind och ser inte med fräscha ögon. Hamnar i likartade bearbetningar som i längden blir tråkiga. Jag saknar kreativiteten från förr om åren. Nu har jag blivit feg.

Medveten kamerarörelse eller IMC som det också kallas. Canon digital Ixus 75, F2,8, 1/8 s. Fotat 2017. Färgförstärkt i efterhand.

Ja och sen var det valet av bilder då. Alltid svårt i eget bildarkiv. Lättare att kunna välja bland andras bilder, men det är inte ofta mina val sammanfaller med andras har jag märkt.

Just nu trånar jag efter en begagnad kamera som är till salu. Men jag har inte råd varken med den eller de objektiv som jag skulle behöva till den. Eller jo, om jag väljer bort vinterveden för nästa år… alla normalt funtade människor skulle inte ens tänka tanken. Dessutom vet jag ju att det inte är kameran som avgör hur bra bilder man tar – men ändå finns längtan efter nåt bättre med flera megapixlar o bättre ISO-val. För nåt år sen köpte jag en ny kamera med 24 MP o enorm zoomkapacitet, Nikon B700. Problemet är att den är som en leksak i jämförelse med den robusta Nikon D 300 S som jag har. Så där ligger B700 oanvänd för det mesta. Vid rätt ljusförhållande tar den fantastiska bilder, men den känns inte rätt ändå. Så jag fortsätter att tråna…

Swedish International Exhibition of Photography 2023

Fick resultatet från Swedish International Exhibition of Photography 2023. Tror det var sämsta poängen jag fått hittills. Förut har jag legat ett eller två poäng från accept, men nu var det stora hopp. Får va nöjd ändå med att jag trots allt fick poäng. Visar några av bilderna här. August evening har jag tävlat med förut i Sommartävlingen, men den fick ingen placering då heller. Jag gillar bilden, kanske för att jag minns hur ljuvlig den kvällen var med den dalande solen som fick vattnet att bli gyllene. Crocusbilden är ganska gammal och mycket bearbetad. Dom svartvita är som dom är. Fick mitt högsta poäng i svartvitt för porträttet på Julius men av hänsyn till honom visar jag det inte här. Klicka på bilderna så ser du dom i original format.

Crocus 12 poäng
August evening 10 poäng
Foggy day 9 poäng
Sunburst 9 poäng

Nu är dimman riktigt tät. Kanske borde jag maka mig ut i alla fall? Efter jag matat katten som nu behagat vakna på eftermiddagen efter att ha hållit mig vaken halva natten genom att trava omkring i sängen, hoppa upp o ned och till slut också hade omkull mitt brickbord med ett högt skrammel. Nå – på morgonen sov hon djupt och det fortsatte hon med tills nu… det blir väl en orolig natt igen, misstänker jag.

Ut o fota med er ni som har ork!

Long time – no see

Publicerad den av gunilla53

Ett jättelångt avbrott i skrivandet på den här bloggen har det varit. Skrivit blogg har jag gjort – men det har varit på den andra jag administrerar: https://obscura.blog/ för Fotoklubben Obscuras räkning.

Förra året var mardrömslikt. Jag hade mina kristallsjukeanfall på våren och både jag o maken var jättetrötta. Sen blev maken sjuk i akut leukemi med allt vad det innebär av behandlingar, medicinering och galopperande förlopp. En månads andningspaus fick vi i oktober då han mådde förhållandevis bra och vi båda kunde slappna av lite. Sen tog sjukdomen obarmhärtigt över och han dog i slutet på november. I samma veva fick jag covid mitt i begravningsbestyren men tillfrisknade ändå i god tid innan. Tyvärr blev flera av begravningsgästerna också sjuka – men alla har tillfrisknat, vad jag vet.

Som tur är har jag barn o barnbarn som har varit, och är, ett ofantligt stöd i denna svåra process. Det yngsta barnbarnet föddes i somras och fick lära känna sin farfar även om han kanske inte kommer att minnas det så bra, fast nånstans gömmer det sig i hans medvetande.

Vi skulle ha firat 50-årig bröllopsdag i vår, men nu blev det inte så. Det är svårt att fatta tidsrymden… att vi levde ihop i över 50 år. En tid som särbos, när jag flyttade hem till Åland och han blev kvar i Sverige några år med yngsta sonen som fortfarande gick i skola. Kvar i Sverige var även de båda döttrarna, medans äldsta sonen redan bodde på Åland med sin lilla familj. Det blev många långa bilresor mellan Västsverige och Åland under åren som följde. Yngsta sonen övningskörde den sträckan när han skulle ta körkort – lite ovanligt kanske, men han blev en baddare på att köra bil!

Sen följde några år av elände och sorg då äldsta dottern insjuknade i cancer och dog efter sex års kämpande och lämnade två små barn utan mamma. En sorg jag för min del kapslat in då jag tog hand om alla praktiska saker som följde. Ibland kommer den upp till ytan, särskilt när jag hör om andra som gått igenom liknande sjukdomar och speciellt nu när vi igen drabbades av cancer och död. Det är en förlamande känsla, en boja som håller allt tillbaka, som hindrar en från att göra någonting annat än det absolut nödvändigaste. Kanske det skulle va bättre att låta sorgen ta över och gråta bort den, jag vet inte, tror inte nåt hjälper egentligen. När jag jobbade lät jag jobbet överskugga den personliga krisen, arbetsnarkoman utan gränser som jag är, med följd att jag flera gånger gick in i den omtalade väggen.

Allt har sin tid och tiden går obevekligt vidare om vi vill eller inte, nånstans ska jag väl komma igenom och landa med fötterna på jorden. Just nu känns inte ens jord och odling lockande. Men jag är säker på att det blir annorlunda när det blir ljusa, fina, varma dagar och allt börjar grönska. Då kommer säkert lusten tillbaka och jag ligger på alla fyra och sår o planterar igen.

Idag var det ett väldigt vackert väder. Kallt o frostigt, soligt och dimmigt på samma gång. Fotoväder sa min fotokompis. Jo jag var faktiskt en sväng ut med kameran, men utan jacka o mössa så det blev bara enstaka bilder hemma på gården eftersom jag höll på att frysa öronen av mig. Sen när jag var inne såg jag att det blev ännu vackrare när solen dalade ner över byn, men då blev det inga foton. Hoppas på fler fotogeniska väderdagar framöver…

Eländes elände och oj vad det är vackert i naturen nu

Publicerad den av gunilla53

Här sitter jag ute i en vilstol o sörjer över att jag bara orkar göra något vettigt korta stunder. I vanliga fall brukar jag den här tiden på året jobba i trädgården från bittida till sent. Gräva, rensa, plantera, så och vattna. I år är det fråga om mini-insatser. Jag har grävt o gjort iordning ett grönsaksland i potagen, ca 2×2 meter. Där planterade jag en rad självsådda salladsplantor, satte en rad gul lök, sådde en rad dill o en rad morot.

Det stora grönsakslandet är i samma status som jag lämnade det i höstas. Jag hoppas att vi åtminstone får en del uppfräst så jag får så mera morötter o rödbetor o får plantera de två squaschplantorna som grott inne. Maken fick inte igång fräsen så han har nu skruvat två dagar. Tur jag har tappat hörseln på en örat så jag inte hör alla svordomar… men enligt hans egen utsago får jag vara glad att han inte haft storsläggan nära där han varit för då skulle vi inte längre ha nån jordfräs – fungerande eller inte!

Fruktträden o bärbuskarna är helt översållade av blom o tillockmed jag hör hur det surrar av insekter i dem. Förhoppningsvis blir det frukt o bär i massor i år. Kanske naturen vet att det kommer att behövas?

Vi fick potatis i marken i helgen när dottern o barnbarnen var här. Pojkarna satt på sättmaskinen bakför traktorn o plockade i potatisen. Utan maskin skulle vi nog inte klara vinterbehovet. Fy sjutton för att va gammal o krasslig och inte klara av kroppsarbete!

Mina yrselattacker har kommit tillbaka. Tre de senaste två veckorna. En som ledde till stor dramatik o ambulansfärd till akuten. Den senaste nu på söndagen och den vill inte ge med sig. Går o vinglar. Har order av familjen att VILA men det är ju så jobbigt när allt förfaller runt mig. I alIa fall så verkar det som stress utlöser anfallen… fast nu sist så var det ett hastigt uppstigande från huksittande.

Sjukvården kan ingenting göra annat än be mig göra övningar. Dom hjälper inte… eller så gör jag dom fel.

Har varit symptomfri några dagar den här vintern/våren och det var underbart. Naturligtvis tog jag i för mycket då så jäkelstyget kom tillbaka. Om man skulle veta när man är ung o frisk hur hemskt det är att inte vara det så skulle man uppskatta att kunna arbeta dagen lång. Men nej, då klagar man på hur jobbigt det är och hur trött man blir. Aldrig är det riktigt bra.

Jag kan i alla fall njuta av allt som blommar nu, fast jag inte klarar mina vanliga promenader. Vår gård är grann av odlade o vilda blommor. Maskrosorna gör sig riktigt bra mot blommande körsbärsträd! Och bina älskar båda sorter. När man passerar bikuporna dessa soliga dagar slår doften av varm honung emot en på flera meters håll.

Mycket getingar på gång som letar boplats. Vi har dem inne i hallen (vet inte hur de kommer dit) så man måste tömma ur skoplaggen innan man sticker fötterna i dem. För två år sen var det likadant och jag blev stucken några gånger.

I övrigt så hoppas vi kunna åka till Västsverige och hälsa det nyaste barnbarnet välkommen när han väl kommit till världen i sommar. Nummer sju i ordningen blir han. Vårt första barnbarnsbarn har redan fyllt ett år. Släkten växer. Alla lika älskade – gammal som ung.