Ibland måste man gå längre bak i fotoarkivet än vad som finns i dator och hårddiskar. Det gjorde jag ikväll när jag sökte efter kort där både mamma och pappa var med. Vad jag kunde konstatera var att på den analoga tiden var mitt fotokunnande lika med noll. Hade jag inte haft kameror som i stort sett skötte sig själva hade det nog inte blivit nåt på filmrutorna. Jag visste tydligen ingenting om komposition, ljus och berättande… Ett hittade jag där jag tydligen av misstag åtminstone fått till nån sorts komposition med tredjedelsregeln rätt.
En sommar seglade vi i Kungsbackas skärgård och steg iland på en av öarna. På den högsta punkten stod maken och yngste sonen och spanade ut över fjorden. Bakom dem stod jag med kameran i högsta hugg. Här finns ju både en ganska intressant förgrund, ett mellanparti och en bakgrund som duger. Personerna står i den vänstra, övre tredjedelspunkten. Den röda dräkten kontrasterar fint mot allt det blå och bruna. Jag har fotat av det framkallade kortet varvid kvalitén nog inte direkt förbättrades.
Om nu detta är ett av mina bättre foton, hur ser då de sämre ut kan man fråga sig?
Vad vi ser på denna bild är ett fält med en litet djur. Detta ska då illustrera en campingplats vid Vätterns västra sida i närheten av Tidaholm, om jag minns rätt. På denna bild finns ingen komposition som gör den lättare att avläsa, färgerna är brunt och grönt, djuret (som är en liten hare tror jag) syns knappt. I övre högra hörnet finns ett par stolpar som effektivt leder blicken från djuret och ut ur bilden. I misstag har det blivit en vinjettering som en aning samlar ljuset i mitten av bilden.
Allt är dock inte fotografens fel denna gång. Vi hade aldrig sett en så konstig campingplats. Ett ganska stort fält där gräset slagits för nån tid sen och sen lämnats kvar medan det nya gräset växte upp igenom höet. Vad jag minns var vi alldeles ensamma där med vår enkla husbil. En natt där och sen drog vi vidare upp mot Dalsland, vandrade i en nationalpark (kanske Tresticklans?) och tog en tur in i Norge.
Men om jag vetat vad jag vet idag om fotografering så hade jag kanske lagt mig ner i gräset, satt på ett teleobjektiv, bländaren på stor öppning och fångat haren med en suddig men urskönjbar bakgrund. Det hade kanske fungerat, men fotot jag fångade då får mig ju i alla fall att minnas vår semestertur. Och det är ju huvudsaken, eller hur? För jag hade nog ingen systemkamera och inga teleobjektiv heller på den tiden.
Har jag blivit bättre på foto då? Nja, inte enligt tävlingsjuryer i alla fall. Men jag tröstar mig med att konkurrensen är stenhård i de sammanhangen. Ett av mina senaste foton är denna vy från Norrtälje.
Tagen i mitten av Oktober i år, när träden glödde i solen och speglade sig i ån. Nu fotad med en bra systemkamera med ett bra objektiv. Inte den bästa utrustningen som finns men betydligt bättre än de jag hade förr i världen. Säkert hade jag kunnat välja en annan vinkel, ett annat utsnitt och en annan komposition, men jag är nöjd med bilden ändå. Jag tycker att den berättar om höstkänslan i den vackra delen av staden.
Hulta 