…var väl inte en lämplig film ikväll, men nu blev det den i alla fall. Eller så passade den precis in i dagens tema…
Elvis första film från 1956 där han spelar Cliff, den yngsta brodern i en brödraskara om fyra. Han som blev hemma på gården när de äldre bröderna drog ut i inbördeskriget. Fyra år är de borta och därhemma får de besked att Vance, den äldsta stupat i kriget.
Hans fästmö har väntat troget men när beskedet kommer att Vance dött ger hon upp väntan och gifter sig med den unge glade spelevinken Cliff. Vance är inte död utan återvänder med de andra två bröderna till gården. Det blir mycket komplicerat på flera sätt. Vance och Cathy har fortfarande känslor för varandra men lyckas övertyga Cliff att så inte är fallet. Dessutom söks Vance av ett uppbåd för att ha rånat krigsmotståndarna som sen avgick med seger.
Det är en sorglig film, bortsett från några sånger som Cliff sjunger på en marknad. Men sen får bedrövligheterna övertaget och det slutar illa, riktigt illa.
Elvis spelade inte huvudrollen i denna film, det gjorde Richard Evan och Debra Paget. Trots det dominerades filmen av unge Elvis. Singeln Love me tender sålde 1 miljon ex innan den släpptes och filmen som egentligen skulle heta The Reno brothers döptes hasta la vista om till Love me tender. Åtminstone 3 miljoner har sålts fram till nu.
När filmen premiärvisades grät Gladys, Elvis mor, under det sorliga slutet. Japp, jag fällde också en och annan tår ikväll…
In his book Me And A Guy Named Elvis, Jerry Schilling recounts the atmosphere inside Loew’s State Theater in Memphis during the premiere screening: ”The screams of the girls around me made it just about impossible to follow the story. This was the first time I’d seen an audience treat a film like it was a live concert, loudly responding to every move made and word uttered by their favorite star.
Hulta 