Skulle kunna stanna en vecka till…

…nu när jag börjar vänja mig och vet vad jag vill göra. Men nu är det dags att packa och tänka på hemresan.

Veckan här har mest bestått av museibesök. Idag var vi på Musee d’Orsay. Nog det bästa museet vad gäller konsten och konstnärerna tycker jag. Alla stora: van Gogh, Monet, Renoir, Gaugin med flera. Där fanns nu en specialutställning med van Goghs tavlor från hans sista tid i livet. Höll nästan på att missa den för informationen var lite luddig. Väl där var det ganska mycket folk så det var svårt att komma fram till tavlorna. Fotade så gott det gick.

Byggnaden där museet är inrymt är sevärd i sig. Den var en järnvägsstation tidigare och takvalvet höjer sig mot himlen i en mäktig båge. Det var ett mycket vackert ljus därinne. Tog vissa foton bara för ljusets skull.

Vi hade verkligen tur med vädret idag. Det hade utlovats regn och åska, men istället var det halvmulet och runt 20 grader varmt. Man tackar och bockar och bävar för att komma hem till nollgrader o snö.

Men man vänjer sig väl med både kyla och snö, det är ju oundvikligt.

I morgon är det resdag hela dagen. Känns som om jag tankat inspiration och minnen som jag kan ha glädje av länge hemma.

Fotomuseet MEP – en liten besvikelse

Idag kom regnet vid 13-tiden. Då satt vi under tak på båten på Seine och åkte hela 2-timmars rundan från Hotel de Ville via Eiffeltornet och Notre Dame bort till Jardin de Plantes och tillbaka till Hotel de Ville där vi steg av. På en del av resan fick jag sällskap av en trevlig gammal man, en tysk som bott i Paris sen han gifte sig med sin parisiska fru för flera decennier sen. Vi samtalade på engelska och han berättade om platser vi passerade. Han steg av vid Musee d’Orsay där han sku titta på van Gogh utställningen för tredje gången på kort tid. Dit ska vi i morgon. Hoppas jag.

Jag har inte sett så många uteliggare förut men idag såg man dom söka skydd för regnet under första bästa tak i stadsdelen 4:e arrondissement runt Hotel de Ville. De låg där på gatan i sovsäckar omgivna av sina knyten. Det snörper i hjärtat när man ser sånt. Så skyddade vi är på Åland där tryggheten omfattar även den fattigaste.

Ja, det var det här med att ha högt ställda förväntningar… jag hade trott att jag skulle få se de gamla mästarnas foton på fotomuseet, men det hade jag nog fått om bakfoten. Där fanns bara ett par nutida kvinnliga fotografers verk, utspridda över flera våningar.

Inspirerande på så sätt att de var nyskapande och totalt respektlösa vad gällde hur man kom fram till det slutliga resultatet. Måleri blandat med foto och collage. Videor av foton som sprang fram ur hörnen till varsitt håll. Ljudillustrationer och mörker.

Mitt resesällskap var måttligt inponerade. Jag saknade de gamla pionjärerna o mästarna trots att jag gillade respektlösheten. Ta dig i brasan, liksom.

Det bästa stället i huset var bokshoppen. Jag köpte två böcker, en rolig fotobok med enbart bilder och en pocketbok med både bilder och text. I den boken intervjuas många fotografer så det var min tröst efter besvikelsen över att inte få se dessa bilderna på väggarna (också).

Även idag 11000 steg och det känns. Dessvärre känner jag mig också lite halvförkyld. Att stå tätt intill halva Paris befolkning ger väl utslag på mig som annars håller mig för mig själv bort i norra Sunn. En god natts sömn kanske gör susen. Eller så blir det värre. Den som lever får se.

Oh lala, vilket tak!

Tredje dagen i Paris inleddes lite lojt med slö och lång morgon. Skönt efter den intensiva gårdagen. Planen var att shoppa, eller i alla fall att gå i affärer.

Det skulle ha blivit mulet, men solen sken nästan hela dagen och det var lagom varmt att gå i kappa utan kofta.

Allra först blev det ett besök på Trocadero, den öppna platsen med utsikt mot Eiffeltornet. Där var kommersen livlig med försäljare var femte meter. På sina dukar direkt på marken erbjuder de små Eiffeltorn, mössor o diverse grejer. De är dock inte så påstridiga, ett ”no” räcker för att få va ifred.

När vi var där skred ett vackert brudpar över plattan. Jag passade på att fotografera, få se om det blev nåt. Sen vandrade vi över Seine och ner till kajen med olika båtturer. Batobus är ett företag som erbjuder båtturer på Seine med öppet att hoppa på och av när man vill på de olika stationerna. Vi åkte några stationer och gick sedan iland på ”rive gauche” (vänstra sidan). Vandrade lite och sökte nånstans att äta. Blev inviterade till en restaurant där vi intog dagens huvudmål. Jag åt Bœuf bourguignon med stekt gåslever o så blev det ett glas rött till det. Försenad födelsedagsmiddag.

Så var det dags att gå i affärer o vår lille snobb ledde oss med bestämda steg till lyxens boning La Fayette. Där säljs alla de kända märkena o allt är så elegant och smakfullt. Det är i alla fall gratis att titta på grejerna, som tur är. Det blev ingenting inhandlat där, men vi intog ett varsitt juiceglas i juicebaren med utsikt över bottenvåning och det smyckade kupoltaket. Jag har aldrig förr sett ett så vackert tak.

En önskan var att åka upp på taket. Dit fanns det hiss. Väl ute så hade man en hisnande utsikt över omgivningen.

En sak som är krångligt i Paris är att hitta rätt busshållsplats. Det är faktiskt lättare att hitta i metron. Där finns ordentliga skyltar vart linjerna går o vilka stationer tåget stannar på. Ibland kan man behöva gå ganska långt under jorden, men det är inte otaliga gator som förvirrar där.

Att åka metro i rusningstrafik är en upplevelse: trots att tåget är proppfullt ska man tränga sig in och sen stå som en packad sill o försöka hålla balansen utan att falla över medpassagerarna. Dessutom ska man se till så inte nån klåfingrig lägger vantarna på dina värdesaker och pengabörsar.

Hem till lägenheten kom vi ordentligt idag med och min stegmätare säger drygt 11000 steg. Fattar inte att det kunde bli så mycket när vi åkte både metro o båt?

Vi har bytt ut den planerade turen till Versaille i morgon mot ett besök på ett fotografiskt museum. Hoppas det är riktigt intressant!

Dag 2: Louvren

Kallt väder idag, runt 12 grader. Först lite halvmulet o sen soligt men blåsigt. Vissa parisare här har inte vant sig sen det var 25 grader varmt för två dagar sen, så de går fortfarande i shorts. Vi är påpälsade. Resten av veckan lovas varmare men mulet o regnigt i slutet.

Trots att jag varit i Paris förut så har jag inte besökt Louvren förrän idag. Vi hade förbokade o betalda biljetter så det var bara att hitta ingången o gå in – trodde vi. Men att hitta nån ingång var inte så lätt. Vi gick över innergården o kom ut på planen med pyramiderna. Där började det bildas köer o vi ställde oss i en kö som sakta rörde sig framåt. Det fanns flera köer o vi undrade om vi stod i rätt kö. Efter att ha frågat en vakt fick vi veta att vi stod i fel kö och flyttade oss till den rätta. Beroende på om man har tiden på halvtimme eller heltimme är det olika köer.

HUR SKA MAN VETA DET NÄR MAN ÄR LÄNGST BAK I KÖN???

Nåja, vi kom igenom nålsögat och åkte rulltrappa ner under pyramiden till entrén. Efter att ha låst in jackor o väskor så tog vi fikapaus och planerade hur vi skulle ta oss an denna monumentala byggnad. Sällskapet ville i första hand se Mona-Lisa så vi begav oss på tur till henne. Överallt fanns det skyltar åt vilket håll tavlan fanns. Eftersom det var ganska tidigt på dagen var det inte så mycket folk i salarna, men i Mona-Lisa rummet var det knökfullt. Jag valde att se tavlan på avstånd men Josefina o Julius köade för att få 5 sekunder framför den. Jack tyckte att folkmängden och ljudnivån var för jobbig så därför delade vi på oss: jag o Julius gick för sig o Josefina o Jack för sig.

Jag var mest intresserad av målningar så därför vandrade vi omkring i dessa gallerier. Nya salar dök upp hela tiden men då och då passerade vi samna rum igen. Till slut visste vi inte var vi var (fastän Julius hävdade bestämt att han visste precis hur vi skulle gå). När vi sen skulle träffas allihop för lunch så tog det oss en halvtimme att hitta mötesplatsen.

Efter lunchen delade vi på oss igen efter att ha varit i salen med franska kronjuvelerna. Nu vandrade vi igen igen genom måleriet flera varv och letade efter Liberte tavlan utan att hitta den.

Sen nerför trapporna till antikens utrymmen. Därifrån var det nästan omöjligt att hitta tillbaka till entré/utgång. Vi var tvungna att fråga en funktionär. Lika svårt hade Josefina o Jack att hitta utgången.

Jag var nöjd med att ha sett en Turner-målning. Har massor av foton i min kamera så får väl gå igenom dom när jag kommer hem och återuppleva Louvren. Sex timmar totalt blev det i Louvren.

Väl ute hämtade vi lite luft i Jardin Tuilerie, men sen åkte vi buss hem och käkade middag i lägenheten. Otroliga 17500 meter gångna idag. Benen börjar bli ansträngda o höftlederna värker.

Imorgon är inget bokat men de stora varuhusen lockar. Vårt unga modelejon vill se om och vad han kan utöka sin garderob med. Jag vill hitta en kylskåpsmagnet till min resesamling.

Resedagbok Paris 15.10

Etapp 1 från Åland till Arlanda var ju lagom rolig. I o m att Eckerölinjens ena bilhylla kraschade så bytte vi till Finnline som strax meddelade att de inte skulle gå in till Åland eftersom det utlovades hård vind. Visserligen meddelade Eckerö att dom tänkte köra på lördagen, men vi vågade inte lita på det utan bokade Vikingline till Stockholm istället. Och hoppades att dom skulle vika in till Mariehamn. Vilket dom faktiskt gjorde.

Som tur var hade vi hytt för 7 tim utan känns inte som ett alternativ. Något hade hänt i ett par av hytterna för de hade fläktar som vädrade ur dem. Kan säga att det luktade bajs… nå sånt händer den bästa. Vet av egen erfarenhet.

Vi åt vår brunch i ett av kafeerna eftersom buffen var fullbokad. Personalen i kafeet var verkligen inte vänliga o glada. Alla hade nog en väldigt dålig dag?

Vår duktiga chaufför/dotter kom under resan på att vi nog anländer till Stadsgårdskajen istället för Värtahamnen som vi först trodde. Varken hon eller jag gillar att köra mitt igenom Stockholms intensiva trafik. Det fanns tyvärr inget alternativ, bara att acceptera faktum.

Utrustade med Google map och två kartläsare begynte vi färden. Visade sig att kartläsarna hade lite olika uppfattning om vilken väg vi skulle ta. Jag som är äldst fick bestämma. Då började det hagla o regna så man knappt såg bilen framför.

Tack vare dottern klara vi detta moment och kom helskinnade ut ur Stockholm och vidare till Arlandastad. Där hade vi hotellrum bokat på Connect hotell. En mycket vänlig ung man stod i receptionen. Läste för ett tag sen en dålig recension av det hotellet, men vi tyckte det var toppen.

Efter en nästan sömnlös kort natt var det dags att stiga upp vid 3-tiden, klä på sig o åka transfer till flygplatsen. Vi fick boarda planet från Gate 13 (vad annars?)

Flygturen gick riktigt bra. Dotter o barnbarn satt bredvid varandra medan jag satt bredvid ett ungt par. Mannen somnade nästan genast med manspreadade ben, varav ett var på min plats. Det gjorde inget, jag kunde ju sitta med mina ben ihop på ena sidan min plats. Och sover man så stör man inte… jag somnade också lite senare o vaknade när planet började gå neråt.

Flygplatsen Charles de Gaulle är stor. Efter lite funderande tog vi tåget till Gard de Nord, även den stor. Därifrån Metron med ett byte. Lite som vanligt så är det ganska mycket strejker i Paris så bussarna gick inte som dom skulle. Några meter promenad till lägenhetshotellet. Fem trappor upp utan hiss i ett gammalt hus tig andan ur oss när vi bar upp väskorna. Men det är väldigt centralt, arrondisement 2!

Love me tender…

…var väl inte en lämplig film ikväll, men nu blev det den i alla fall. Eller så passade den precis in i dagens tema…

Elvis första film från 1956 där han spelar Cliff, den yngsta brodern i en brödraskara om fyra. Han som blev hemma på gården när de äldre bröderna drog ut i inbördeskriget. Fyra år är de borta och därhemma får de besked att Vance, den äldsta stupat i kriget.

Hans fästmö har väntat troget men när beskedet kommer att Vance dött ger hon upp väntan och gifter sig med den unge glade spelevinken Cliff. Vance är inte död utan återvänder med de andra två bröderna till gården. Det blir mycket komplicerat på flera sätt. Vance och Cathy har fortfarande känslor för varandra men lyckas övertyga Cliff att så inte är fallet. Dessutom söks Vance av ett uppbåd för att ha rånat krigsmotståndarna som sen avgick med seger.

Det är en sorglig film, bortsett från några sånger som Cliff sjunger på en marknad. Men sen får bedrövligheterna övertaget och det slutar illa, riktigt illa.

Elvis spelade inte huvudrollen i denna film, det gjorde Richard Evan och Debra Paget. Trots det dominerades filmen av unge Elvis. Singeln Love me tender sålde 1 miljon ex innan den släpptes och filmen som egentligen skulle heta The Reno brothers döptes hasta la vista om till Love me tender. Åtminstone 3 miljoner har sålts fram till nu.

När filmen premiärvisades grät Gladys, Elvis mor, under det sorliga slutet. Japp, jag fällde också en och annan tår ikväll…

In his book Me And A Guy Named Elvis, Jerry Schilling recounts the atmosphere inside Loew’s State Theater in Memphis during the premiere screening: ”The screams of the girls around me made it just about impossible to follow the story. This was the first time I’d seen an audience treat a film like it was a live concert, loudly responding to every move made and word uttered by their favorite star.

Filmlördag under oväderskvällen

Som ni vet har jag fullständigt snöat in på Elvis Presley. Han intresserar mig både som människa och fenomen. Därför har jag nu en längre tid läst, lyssnat och tagit reda på allt jag kan om honom.

Det lovades en stormig helg här och därför ställde jag in planerade saker och höll mig hemma och inomhus mest hela tiden. När kvällen kom tänkte jag att jag kan ju se på Elvisfilmer så länge elen fungerar – och det gjorde den faktiskt hela kvällen. Därför har jag sett TRE filmer på raken!

De första hörde till hans senaste produktion och de var ganska bedrövliga båda två. Jag ser originalversionerna utan textning och vissa har så dåligt ljud att jag bara uppfattar en liten del av vad som sägs, resten är gissningar. Men- jag tror inte jag missar nåt viktigt…

Paradise Hawaiian style från 1966 handlar om en pilot (Elvis) som kommer till Hawaii för att starta ett helikopterföretag med sin kompis. Det mesta går fel (i misstag) och han håller både på att tappa företag och kompis innan det till slut reder upp sig. Det vimlar av lättklädda damer och partys. Det jag har riktigt svårt för är dansstilen från dessa år; kan det ha kallats ”shake” kanske? Folk står och skakar på rumpan och flänger med armarna. Jag dansade nog själv likadant runt 1970, men det gör det inte lättare att se, snarare svårare. Och Elvis han sjunger riktigt fåniga sånger utan mening. Han var så utled på de dåliga filmmanusen på den tiden att man märker det på det oengagerade agerandet. Han har dubbat sångerna efteråt och det är INTE ens läppsynkat – fy för den lede. Han är lite småfet och översminkad och ids inte ens försöka agera. Det enda roliga i den filmen är vyerna över Hawaii och en liten flicka som hänger med Elvis lite överallt. Det var också trevligt att slippa reklam – hela filmen utan avbrott!

Reklam slapp jag dock inte i nästa film, Easy come- easy go. Den handlar om en marinofficer (Elvis) som hittar ett båtvrak med en skattkista (!) och beslutar sig för att plocka upp skatten när han slutar i marinen. Där finns ett annat båtgäng som också vill ha tag i skatten. Ruffel och båg, slagsmål nu o då och på det en gammal tv-stjärna som utger sig för att vara kapten men är rädd för vatten. Många sköna lättklädda damer, samma eländiga dansande och partajande plus lite yoga och fria konstgrupper inslängda här och där. Elvis håglösa sjungande vid de mest bisarra tillfällen gör inte filmen bättre. Och reklamen var tredje minut… det värsta är att ljudet på reklamen är flera gånger högre än filmljudet. Därför satt jag beredd, höll för mitt hörande öra och klickade bort reklamen så fort jag hann.

Men sen, ni! Sen såg jag en riktig film med Elvis, som belönade mig för att ha genomlidit de första två. Den hör till hans första filmer och gjordes 1958 – King Creole, vilket lyft! En svartvit film med bra skådespelare och bra scenografi. Elvis spelar en ung man, Danny, som är bitter efter att hans mamma dött några år tidigare och hans pappa tappade livslusten. Han jobbar före och efter skoltid för att tillsammans med sin lite äldre syster försörja familjen när pappan är arbetslös. Efter ett slagsmål på skolgården får han besked att han inte får sin examen som det var meningen. Då börjar han istället jobba mera på ett hak där han en dag utmanas att sjunga. Och det han sjunger är en av Elvis bästa låtar till denna dag; Trouble. Se ett klipp från filmen .

Sen följer en räcka med invecklade intriger och däremellan står Elvis på scenen som sin rollfigur och framför låtar på sitt oefterhärmliga sätt. Man förstår verkligen varför han hade sån framgång då han uppträdde i början av sin karriär. I filmen finns två kvinnor som Danny dras till, men inte själlösa, avklädda dockor som i de senare filmerna, utan riktiga kvinnor med en historia.

Filmningen, ljuset, ljudet och dekoren är fantastisk i denna noirfilm. Varenda ord kan uppfattas utan problem. Den får 10 av 10 poäng av mig. Se den!

Jag önskar att Elvis fått utvecklas i liknande filmer istället för att göras till en sjungande narr i s.k. filmer som bara skulle dra in pengar på hans namn. Fy för överste Parker som lyckades förstöra Elvis. Fy, fy, fy!