Fortsätter utveckla funderingar i Elvis-ljuset.
Han hade en karismatisk framtoning på scenen. Gav allt o lite till till publiken. Efteråt drog han sig tillbaka till sin hotellsvit och stängde in sig där med sin stab av medarbetare o vänner, den s.k. Menphismaffian. Och när filminspelningar och turneer var slut stängde han in sig i sitt sovrum på hemgården Graceland, ibland flera veckor i sträck. Han hade svårt att umgås med nya bekantskaper och var allmänt osocial. Man kan tro att det berodde på att han aldrig fick va ifred för folk eftersom han var kändis, med det är nog bara en del av sanningen.
Jag känner igen mig själv i detta beteende. Det går bra att agera och va utåtriktad vid åtaganden när jag vet vad som förväntas av mig, tex leda ett möte eller ha högläsning eller anordna nåt event. Men det tar på krafterna så sen måste jag dra mig tillbaka för återhämtning och bara träffa de allra närmaste.
Normalt socialt umgänge är jättejobbigt tycker jag. Med tiden har jag lärt mig att undvika jobbiga situationer. Går inte på kalas o event där det är risk för att man måste prata ”väder” med folk. Missar en del roliga grejer på grund av det.
Har ibland utsatt mig för rena plågan eftersom jag så gärna vill göra intressanta och lärorika saker. Till exempel när jag åkte till Sverige på en naturfotoworkshop med helt främmande människor. Det värsta på den resan var samvaron på kvällen med middag o mingel. Då hade jag ändå fotograferat en hel dag med de andra deltagarna o ledaren och lärt känna dem i det sammanhanget lite. De var jättetrevliga allihop och jag trivdes verkligen i deras sällskap och lyckades få långvariga relationer till en par personer, men småprat över en middag är verkligen min akilleshäl.
Elvis var känd för att va väldigt artig och trevlig, kallade alla sir och mrs. Han var alla till lags och det tog också på krafterna så i den inre kretsen kunde han va riktigt elak ibland för att lätta på trycket.
Det där att va alla till lags är ett annat elände jag också lider av. Till slut har jag tappat bort mig själv och min egen vilja och blir alldeles vimmelkantig. Då måste jag backa, backa ur sammanhang som äter upp mig och folk som har för stora förväntningar. Ta en paus för att hitta mig själv igen. Hoppeligen blir jag inte så elak som Elvis mot de mina för jag har ju inte hans enorma press på mig.
Så förmätet, tänker ni som läser, att jämföra sig med världens största underhållare! Nej, jag jämför mig inte med honom, men jag hittar paralleller i beteendet. Benar ut och försöker ringa in.
Lyckliga ni som har lätt för att umgås! Så berikande för själen att kunna dela med sig och ta in och delta med hela sin varelse i det sociala sammanhanget. Vara med istället för att iaktta och stå på sidan om.
Det är säkert samma anledning som gör att jag alltid går ett steg bakom mitt promenadsällskap. Då kan jag betrakta istället för att delta.
Nog om detta för idag. I övrigt har jag kärrat in 15 skottkärrslass ved och nu måste jag vänta på lite baxarhjälp innan jag kan köra in resten.
Hulta 