Nu har vi fina dagar och passligt väder att äntligen dra bort presseningarna från vedhögen och kärra in klabbarna i lidret. Ja, jag lastar kärran o kör in den i vedskjulet och travar veden i prydliga staplar. Det behövs inte mycket tankemöda för att klara det jobbet, det går liksom på rutin. Så tankarna vandrar iväg i andra banor. Nu ska jag dela med mig av dagens tankar.
På sistone har det blivit mycket Elvis. Lyssnar på låtarna, tittar på korta o långa youtube-inslag, läser böcker om honom. Daglig Elvisdos är nödvändig…
Elvis hade blå, intensiva, gnistrande ögon. När jag tänker efter så har jag alltid varit svag för blå ögon. Min första stora kärlek hade klarblå ögon. Jag var nio-tio år och han var ganska många år äldre. Förälskelsen höll i sig många år. Undrar om han anade nåt? Mest tyckte han väl att jag var en retfull, irriterande unge. Om han alls tyckte nåt.
Nästa allvarliga förälskelse råkade jag ut för när jag gick i åttan. Samma klarblå ögon. Vi hade ett litet oskyldigt förhållande ett tag innan han gjorde slut för att bli ihop med sin nuvarande fru. Så kan det gå… Hade sånär glömt vårt lilla kuttrasju tills jag av en slump råkade se honom för nån vecka sen. Måste va ca 55 år sen så inte konstigt sånt faller i glömska – eller kanske hade jag förträngt det p g a hur det slutade?
Sen gick det några år och jag blev 17. I en djup hjärtesorg råkade jag träffa min blivande make. Med vackra blå ögon som ibland skiftade både i grönt och grått, beroende på sinnesstämning. Med så långa ögonfransar att de flesta tjejer skulle blivit avundsjuka. Han behövde inte svärta dem så som Elvis gjorde med sina, de syntes ändå.
Kanske är min Elvistripp ett sätt att kunna minnas utan att gå sönder? Att få återuppleva de fina minnena. En genväg? Ett säkert sätt eftersom jag aldrig träffat Elvis och han varit död i 46 år? Men jag börjar förstå att det finns många berörelsepunkter.
Livet går kringelikrokvägar, men förhoppningsvis framåt
Hulta 